In questionable taste

I have resumed work on an old homage to the only TV show I have ever truly loved, ‘Allo ‘Allo. It’s Helga Geerhart to be specific, as you can see, and it’s being finished in time for another burlesque event; Fräulein Frauke Presents Weimar Cabaret. This thing is a UFO, an unfinished object. It’s been lying around very nearly finished for a little over a year now, since I chickened out of wearing it for another party, in part due to a small fit issue and in part because… well, because I didn’t feel up to being this naked in public. This is it, though, there won’t be a better time to brave this thing out and wear the crazy outfit than this in another year at least. Beading eight iron crosses is the highlight, so far.

I am also doing costume work for Velma Voluptuous for the same event, along somewhat similar lines, which is boosting my morale quite a bit. It’ll be fun!

Om John Willie och Bizarre Magazine.

Överst John Willie, nedanför René Gruau, om det inte framgår.

John Willie, alltså! Jag skrev för ett par inlägg sedan att jag fick en bok om Willie, Best of Bizarre, för många år sedan av någon som förstod mig. Jag minns tyvärr inte vem det var som gav mig den, men jag är evigt tacksam för det.

John Willie hette egentligen John Coutts (pseudonymen Willie är precis det man föreställer sig, men det låter onekligen roligare än John Dick, John Cock eller vad man nu kan tänka sig) och var britt från kolonierna, mer specifikt Singapore; han var född 1902 och hade vad som verkar ha varit en på många vis ganska traditionell bakgrund för sin tid och klassbakgrund, med uppväxt och skolgång i England, högre utbildning på den engelska officershögskolan Sandhurst och sedan tjänstgöring som officer, Second Lieutenant, vid the Royal Scots. Det utåt sett så välordnade livet fick ett abrupt slut när han gifte sig med en nattklubbsvärdinna utan regementets tillstånd 1925 - ja, tydligen behövde man regementets tillstånd för att få gifta sig, och tydligen dög inte vem som helst. Willie flyttade till Australien, möjligen var det där förenat med en viss vanära, och blev depraverad, om han nu till äventyrs inte var det redan innan. Vid mitten av 30-talet var han skild från sin nattklubbsvärdinna, började arbeta som illustratör och fotograf för en fetischklubb i Sydney och gifte så småningom om sig med en av sina modeller från den här tiden. Inget är nytt under solen; det fanns alldeles säkert fetischklubbar i antikens Rom också.

Här, runt 1935 börjar alltså alltihop, verkar det som, och det förvånar mig inte. John  Willie må ha publicerat sin tidning Bizarre Magazine, med illustrationer, fotografier, artiklar och insändarbrev för fetischisten och sadomasochisten i oss alla från 1946 till 1959, men hans stil, hans estetiska uttryck var och förblev starkt präglad av 30- och 40-talens formspråk. Jag har flickböcker från sent 20- och tidigt 30-tal med omslagsillustrationer som i stil, teknik och uttryck har en hel del gemensamt med John Willies illustrationer; det är cheesecake, eleganta, lite sockersött tecknade pinupillustrationer, men klart och tydligt 30-40-talscheesecake, till skillnad från till exempel Gil Elvgrens lika tydligt 40- och 50-talspräglade cheesecake. Särskilt sminket, kan jag tycka. Titta på Willie’s ögonlock, den skimrande, nästan blanka ögonskuggan på de tunga ögonlocken, de tunna, penslade ögonbrynen, den markerade amorbågen? Tydligt präglat av 30-talets smak och stilideal, även in på 50-talet. Jag gillar det, det är en liten del av allt det som tilltalar mig hos Willie och hans produktion.

Senare arbeten visar även på influenser från illustratörer som René Gruau, vars eleganta, svart-vit-röda illustration för läppstiftet Le Rouge Baiser även dyker upp i aningen Williefierad form på omslaget till Bizarre Magazine n° 6 – jag har svårt att hitta exakta datum här, men Gruau’s annons är från 1947; Bizarre n° 4 är daterat 1946, och det gavs ut sammanlagt 26 nummer av Bizarre mellan 1946 och 1959. Vems är äldst? Troligen Gruaus, jag föreställer mig att Willie såg annonsen och bestämde sig för att parafrasera den för Bizarre. Den passar ju oerhört väl i sammanhanget, men jag vet inte och kan mycket väl tänka mig att influenserna kan ha varit ömsesidiga, oavsett vem som först gjorde den där teckningen, och oavsett vilket är det en fantastisk bild, i båda versionerna.

Willie var fetischist, så mycket är klart, tydligt och uppenbart; hans intresseområden verkar framför allt ha varit strumpor, skor, korsetter, underkläder och bondage på kurviga kvinnokroppar, men Sweet Gwendoline, som publicerades i seriestrippform av Irving Klaw, mer känd som mannen som producerade och publicerade större delen av Bettie Pages bondagebilder, och Willies egna Bizarre Magazine har något för nästan alla; transvestism, ridstövlar, ridbyxor och ridattiraljer, regnkläder - som var stort bland fetischister under 1900-talets första hälft, men ett smalt särintresse idag; troligen har det ersatts, om man kan använda ett sådant uttryck, av latex och PVC – blankt läder, bisarra fantasikostymer, medicinsk fetischism och amputation, masker,  ponyplay och en massa annat. Willie producerade nästan allt material själv, möjligen undantaget insändarna, fast han anklagades för att ha fabricerat dem också.

Så vad är grejen? Det finns flera illustratörer och fotografer från samma tid i samma stil som inte tilltalar mig alls lika mycket; Eneg, Eric Stanton, ovan nämnda Irving Klaw, i någon mån även Gil Elvgren – som jag i och för sig gillar – med flera. Kanske är det delvis en fråga om just generationsskillnaden, Willie var lite äldre och hans stil och smak är en aning ålderdomligare, den tilltalar min egen smak för elegant 30- och 40-tal till skillnad från Stantons och Klaws pulpbetonade 50-tal. Kanske är det lättheten och humorn i även hans grövsta scener, kanske är det det relativa realismen och prydligheten i kläderna han ritade; det är mindre av vråltajt, högblank superhjältekostym, mer av propra, välsittande och eleganta – men utmanande – kläder.

Klicka för full storlek.

Självklart är halva poängen att John Willie var en produkt av sin samtid, och jag är retrofil med John Willies samtid som favoritområde. Hade han fötts, säg, 1952? vet jag inte om jag hade varit fullt lika förtjust; hans stil hade präglats av en annan tids stil och smak, en tid vars stil och smak tilltalar mig mindre, och det är ju bara dumt att hävda att det hade sett likadant ut. Men det är som det är, och John Willies illustrationer har varit en källa till nöje och inspiration för mig i många år nu; en klar stilinfluens. Bland annat.

Bon appetit.

Stolthet, skam och sådant.

Jag deltog inte i Pride i år, gick inte i paraden och missade alla fester och föreläsningar. Dels handlar det om enkla, praktiska skäl; jag jobbade och hade inte tid eller ork till övers, men det handlar även om en smygande känsla av att jag behöver reda ut mig själv en smula bättre på vissa plan. Senaste åren har varit omvälvande; jag omvärderar och omformar mig själv, den processen pågår fortfarande, helt klar blir man väl kanske aldrig med sådant, men just nu innebär det en växande känsla av ideologisk och subkulturell hemlöshet, som är både behaglig (friheten!) och lite ledsam (ensamheten).

I korta drag är slutsatsen att jag inte är vidare straight och  inte i närheten av vanilj, men jag är inte bekväm med några av alla prydliga små etiketter som finns till hands inom det första spektrumet – bi kanske, vet inte, queer kanske, vet inte, men alla sådana etiketter känns för det första som att de kommer med vissa definitioner och inträdeskrav som jag antagligen inte lever upp till och hur som helst inte orkar ta ställning till; för det andra är det, faktiskt, ganska sekundärt för mig, för min identitet, min sexualitet, hur jag definierar och beskriver mig själv som individ och relaterar till andra. Det blir som det faller sig.

Genusidentiteten är desto viktigare, min högeligen artificiella, anakronistiska och performativa femininitet som ibland känns lite som ett fantastisk, lekfullt och självförverkligande slags drag och ibland mest bara som en strategi för att kunna leva med och i min kropp, liksom den där andra biten, det faktum att jag är pervers eller kanske snarare kinky, som det så vackert heter nuförtiden. Den försökte jag kompromissa bort under en stor del av mitt vuxna liv och det gick inget vidare; jag tycker inte om personen jag blir i normativa, heterosexuella vaniljrelationer, alltså ska jag inte ha sådana. Det är en betydligt mer påtaglig och närvarande del av min identitet än vilka kön och genus jag dras till. Men jag känner mig inte vidare hemma i den subkulturen heller, latex, ballgags och hyllningar till det moraliska förfallet är säkert utmärkta på sitt vis men inte min kopp te, mitt intresse för traditionell fetischistisk estetik sträcker sig till John Willie* och inte mycket längre. Besök i den scenen är något av en social plikt jag ägnar mig åt för att jag borde snarare än för att det är roligt.

Och jag är dålig på att känna mig delaktig, dålig på att uppleva gemenskap, jag är ganska benägen att ställa mig lite vid sidan av, granska och ifrågasätta. Dessutom vet jag mycket väl att jag är svår att läsa av på de här punkterna, att bombastisk och gammalmodig femininitet inte är ett populärt genusuttryck i dagens samhälle, det har inte mycket högre status idag än det hade för femtio år sedan och har inte lyckats uppnå samma legitimitet och acceptans som motsvarigheten, de bombastiska och gammalmodiga maskulint kodade uttryck som är populära bland annat i läderkretsar, har. Knappast förvånande, kanske; den representerar maktlösheten under maskulinitetens makt, och är som sådan betydligt enklare att kritisera, dekonstruera, förakta och förkasta än maskuliniteten. Föraktet för det traditionellt feminint kodade uttrycket och egenskaperna förekommer sedan gammalt även här och var inom feminismen och HBTQ-rörelsen, och det är svårt för mig att inte se ett uttryck för internaliserad sexism och misogyni i det, även om det är beklämmande.

Och jag var trött, och olustig, och något i mig gjorde uppror inför tanken på att gå med i en grupp jag inte känner mig delaktig i och delta utan att delta, så att säga, aldrig är man så ensam som när man är ensam i en stor gemenskap. Dessutom var jag på monumentalt dåligt humör, så jag gick och dränkte mina sorger i kaffe istället. En annan dag, en annan parad. Kanske får jag lov att starta min egen mycket lilla gemenskap till nästa år.

*Jag borde skriva om John Willie, Bizarre och hans inflytande på min stil och smak en vacker dag, eller hur? Det borde jag.