Now At Liberty

Little white love, your way you’ve taken;
Now I am left alone, alone.
Little white love, my heart’s forsaken.
(Whom shall I get by telephone?)
Well do I know there’s no returning;
Once you go out, it’s done, it’s done.
All of my days are gray with yearning.
(Nevertheless, a girl needs fun.)

Little white love, perplexed and weary,
Sadly your banner fluttered down.
Sullen the days, and dreary, dreary.
(Which of the boys is still in town?)
Radiant and sure, you came a-flying;
Puzzled, you left on lagging feet.
Slow in my breast, my heart is dying.
(Nevertheless, a girl must eat.)

Little white love, I hailed you gladly;
Now I must wave you out of sight.
Ah, but you used me badly, badly.
(Who’d like to take me out tonight?)
All of the blundering words I’ve spoken,
Little white love, forgive, forgive.
Once you went out, my heart fell, broken.
(Nevertheless, a girl must live.)

Dorothy Parker själv var amerikanska med brittisk och tysk-judisk bakgrund, född och uppvuxen i New York med ett problematiskt förhållande till auktoriteter sedan barnsben. Hon blev relegerad från en klosterskola i tidiga år efter att ha hänvisat till ”immaculate conception” som ”spontaneous combustion”. Hon lyckades i alla fall gå ut skolan, om än en annan skola, och blev publicerad första gången av Vanity Fair 1914, som tjugoettåring. Under krigsåren och ett år in på tjugotalet skrev hon för Vogue och Vanity Fair, samt gifte sig och sedermera separerade från första maken, men efter en lång serie allt giftigare teaterrecensioner fick hon sparken. Vid det laget hade hon börjat bli ett känt namn, dock, och fick nya uppdrag som skribent. Hon publicerade sin första novell 1922, skrev sin första pjäs två år senare och gav ut sin första diktsamling, Enough Rope, 1926. Under tjugotalet var hon en del av det litterära sällskapet The Algonquin Round Table, gjorde sig känd som en rapp humorist och satiriker, hade ett antal mer eller mindre olyckliga affärer och gjorde några mer eller mindre halvhjärtade självmordsförsök, som hon skrev ett antal mycket roliga dikter om.

1934 gifte hon om sig med skådespelaren och manusförfattaren Alan Campbell, som även blev make numero tre efter ett par års skilsmässa i slutet av fyrtiotalet. De skrev manus för Hollywood och bodde där i perioder, men Dorothy Parker blev alltmer politiskt engagerad inom medborgarrättsrörelsen och den amerikanska vänstern under trettiotalet och hamnade på Hollywoods svarta lista under McCarthyeran. Hon fortsatte att skriva pjäser, recensioner, material för radion och andra texter, men blev alltmer alkoholiserad. Hon dog 1967, 73 år gammal.

The Portable Dorothy Parker har varit i tryck mer eller mindre oavbrutet sedan den sammanställdes av Dorothy Parker med vännen och kollegan Alexander Woolcott 1944, för att kunna tryckas upp och distribueras till amerikanska soldater overseas under andra världskriget, och den innehåller ett fint urval av dikter och noveller från 20- och 30-talen. Hennes dikter behandlar som sagt ofta affärer, sprit och självmordstankar; de är mycket roliga. Hennes noveller sysslar mer med kvinnors liv och villkor under mellankrigstiden, de berör ämnen som alkoholmissbruk, ensamhet, besatthet och prostitutionens gränsland och är ofta sorgliga.

Song of Perfect Propriety

Oh, I should like to ride the seas,
A roaring buccaneer;
A cutlass banging at my knees,
A dirk behind my ear.
And when my captives’ chains would clank
I’d howl with glee and drink,
And then fling out the quivering plank
And watch the beggars sink.

I’d like to straddle gory decks,
And dig in laden sands,
And know the feel of throbbing necks
Between my knotted hands.
Oh, I should like to strut and curse
Among my blackguard crew….
But I am writing little verse,
As little ladies do.

Oh, I should like to dance and laugh
And pose and preen and sway,
And rip the hearts of men in half,
And toss the bits away.
I’d like to view the reeling years
Through unastonished eyes,
And dip my finger-tips in tears,
And give my smiles for sighs.

I’d stroll beyond the ancient bounds,
And tap at fastened gates,
And hear the prettiest of sound-
The clink of shattered fates.
My slaves I’d like to bind with thongs
That cut and burn and chill….
But I am writing little songs,
As little ladies will.

Jag läser gärna kvinnliga författare, kan vi konstatera, och särskilt gärna kvinnliga författare aktiva under första halvan av nittonhundratalet. Det är inte min favoritperiod för inte. The Portable Dorothy Parker har jag lagt åt sidan för stunden, men jag kommer alldeles säkert att återkomma till henne förr eller senare. Härnäst tänkte jag ge mig på Djuna Barnes, som C tipsade om, och svenska Rut Hillarp.

Jag hade tid att smita in på Old Touch och prova kjolen till en dräktjacka som jag kikat på sedan i november, nämligen; en klassiskt skuren dräkt från sent 40-tal eller tidigt 50-tal, den där perioden som väldigt mycket second hand i min garderob härstammar från, då axlarna fortfarande var fint 40-talsmarkerade, men New Look hade satt sin prägel på de smala midjorna och kurviga kjolarna. Jackorna har inte börjat få den där märkligt konvexa formen kring revbenen och höfterna som många dräktjackor från det senare 50-talet har, skörten är lite längre och silhuetten lite herrigare. Jag har nu tre dräktjackor som sitter som gjutna på mig från den här tiden, två av dem rejäl svensk konfektion; en Loheden(?) från Tranås, den svarta trotjänaren i tjock kappull med vida skört, flera motveck nedanför midjan mitt bak, stora, falska ficklock och en tillhörande vid, vadlång kjol, och nu en Junex, ett konfektionsföretag i Huskvarna som lade ned så sent som 1985.

Jag har aldrig hört talas om Junex tidigare, men lite googlande nystar upp en rolig bit svensk tekohistoria; Junex startades i Jönköping  1927 av makarna John och Tora Hjelme-Lundberg, 1936 flyttade man in i eleganta, moderna fabrikslokaler i Huskvarna med utsikt över Vättern, en byggnad som kallas ”det vita slottet vid Vättern”. Man gjorde sig kända för välskurna, lite ledigare herrplagg efter kriget, och det berättas om en särskild junexanda. Ägarfamiljen Hjelme var angelägna om sina anställda, man anordnade fester, hade musikanläggning i fabriken och erbjöd sina anställda deltidsanställning, vilket var ovanligt på den tiden och utnyttjades av många gifta kvinnor, som kanske annars hade slutat arbeta helt när de gifte sig och skaffade barn, och man behöll därmed skicklig och kompetent arbetskraft inom företaget. Det finns fina historier både här och här, och med tanke på den ganska framstående tekoindustri Sverige faktiskt hade under några gyllene årtionden på 1900-talet finns det säkert gott om andra historier, om andra företag. Tyvärr hittar jag ingenting om Loheden(?) i Tranås; jag får fråga Agneta på Epok vid tillfälle.

Min dräkt då? Den är sydd i ett ganska grovt, tweedigt ylletyg med smalrandig struktur på bredden, spräckligt i olika gröna nyanser, klarrött, gråviolett och blekt gult på svart botten. Det låter konstigt, men helhetsintrycket är varmt, skiftande grönsvart med klart röda och vagt, blekt grågula stänk. Jackan är bedrägligt enkel i skärningen med tre knappar, rundade slag och stolpfickor, men modellen är som sagt kurvig och mycket figursydd med mängder av insnitt i midjan både fram och bak, tillräckligt kurvig för min korta rygg med smal midja, stor stuss och markerad svankrygg, en kombination som gör att nittionio insvängda dräktjackor av hundra får fula, horisontella veck i ryggen på mig. Den hundrade köper jag, alltid. För ovanlighetens skull får jag plats med den stora stussen i den raka, snäva kjolen, dessutom – det har nog aldrig ens hänt förut, och när det dessutom finns ett nedsytt gångveck mitt bak som hänger med hela vägen upp till linningen, och ger rika möjligheter till småjusteringar av passformen, då är det bara att tacka och ta emot.

En av knapparna i jackan saknas dock, och det är ganska typiska, detaljerade 50-talsknappar av ett slag som sällan går att komplettera, så jag kommer nog att byta ut dem mot röda, flätade läderknappar av klassisk modell som jag köpte i ett anfall av häftig förälskelse för ett par år sedan. Den grova strukturen i tyget medger den sortens knappar, tycker jag, och jag vill gärna ta upp och understryka det röda i materialet. Det gröna understryks i sin tur av min nya, gröna tyrolerhatt – äntligen en perfekt tyrolerhatt! Perfekt storlek, en smula för liten; perfekt färg, varmt olivgrön; perfekt stuk, rejält tillknölad och sned med brättet uppvikt bak, så att den sitter arrogant på sniskan och får samma märkliga framåt-bakåtlutade form som 40-talets Hepburnhattar – ni vet, fedoraliknande hattar för damer med en lustigt framåtstukad kulle? Jag älskar den 40-talssilhuetten, och nu när jag försöker skilja mig från den eviga hårknuten blir det mycket lättare för mig att bära dem. Tyrolerhatten medger som mest en mycket låg knut längst ned i nacken. Egentligen borde jag inte ha glasögon till den, heller, men jag vill inte ha linser jämt.

Jag insåg nyss att trots att det finns omkring tusen bilder av mig där jag bär åtminstone den svarta Tranåsjackan, ofta både jackan och kjolen, eftersom jag bär jackan dagligen och kjolen flera gånger på en genomsnittlig vecka under vinterhalvåret, finns det knappt en enda där dräkten är bildens fokus, och skärning, detaljer och fall framstår klart och tydligt. Det är väl trotjänarplaggens otacksamma lott, det. Jag borde få den ordentligt fotograferad innan jag sliter ut den helt. Här skymtar jackans vackra ryggskärning, i alla fall. Junexjackan har ni där uppe till vänster; fin märkeslapp, eller hur? Den svarta Tranåsjackan saknar allt sådant, den hade bara sådana där svarta hängband i nacken och i kjolen med TRANÅS invävt i vitt.

Den tredje sena 40-talskavajen i min ägo, en snäv, oerhört elegant svart dräkt med stora, vida, draperade ficklock på höfterna, är fransk och har märket broderat i satinstygn, svart på svart, i en enkel, modernistisk sans serif på fodret i ryggen. Det är enormt tjusigt. Det är fantastiskt med den sortens detaljer, och de förekommer mest i bättre konfektion av äldre modell. Jag har ibland svårt att förstå varför ganska många jag känner, som gillar den här stilen, köper och bär mycket nyproducerade repro- och retrokläder, inte handlar mer second hand, vilket pekar framåt mot den där ovan nämnda texten om konsumism. Vi får se.

Det kan vara nyttigt att ta en titt på äldre tiders skönhetsideal också, bara för att se variationen, för att få klart för sig att det faktiskt inte alltid har varit attraktivt att vara lång och smal med stora bröst. En insikt som var oerhört viktig för mig är att många av de bilder vi alla är mer eller mindre bekanta med också representerar ett ideal, på exakt samma vis som dagens hårdbearbetade fotografier; att medeltida madonnor representerade en sin tids idealiserade skönhet, med sina höga, runda pannor, små, halvklotformade bröst, späda lemmar och framträdande magar; att Rubens närmast spolformade kvinnokroppar, med sitt veckade, vita hull, skimrande och ljusreflekterande som veckad satin, representerar en av barockens idealkroppar; och så vidare. En Venus, en Afrodite, en Leda, en Susanna i badet, en odalisk och så vidare – det är sexualiserade bilder, de är ofta nakna eller halvklädda, mer eller mindre allegoriska, och man kan i stort sett alltid utgå från att de kroppar som visas i de bilderna är i allra högsta grad idealiserade. De representerar någon version av sin tids fysiska kvinnoideal. Inte hur konstnärens personliga kroppsideal såg ut, inte hur de modeller han råkade ha tillgång till såg ut, utan hur hans mecenaters, beställares och makthavares ideal såg ut, och därmed samhällets i stort. Det är ingen olyckshändelse att Rembrandts Susanna har något som skulle kunna vara celluliter. Det är ingen olyckshändelse att Bouchers odalisk har runda, fylliga lår; hennes lår och stjärt är hela målningens fokus, de är själva poängen med tavlan, och det är meningen att de ska se ut precis, exakt så. Hon är sin tids fysiska ideal.

Med den variationen i åtanke, med den västerländska konsthistoriens alla gubbsjuka, lätt pornografiska venusar, susannor, ledor och odalisker i bakhuvudet, blir det en smula lättare att värja sig, att välja och vraka utefter en aningen mer självständig utgångspunkt. Den perfekta kroppen kan se ut nästan hur som helst, symmetri och fertil ålder är i stort sett det enda de alla har gemensamt, resten är mest en fråga om tid och plats. En enkel bildsökning i valfri sökmotor på ”odalisque” eller ”venus” ger en uppfattning om hur stor variationen är som är nyttig för de flesta. Odalisk betyder för övrigt haremsdam, och var ett populärt erotiskt motiv från sjuttonhundratalet och framåt, medan Venus ger ett bredare tidsperspektiv, bland fler astronomiska felträffar.

Jag tror att det kanske är lättare för oss att förhålla oss skeptiska till målningar än till fotografier, dock, just för att fotografiet gärna uppfattas som ett slags sanningsvittne. Vi borde veta mycket bättre, och åtminstone på ett intellektuellt plan gör vi nog det. Jag fick en nyttig påminnelse om hur försiktig man bör vara inte minst som retrofil i mormors fotoalbum tidigare ikväll, vilket utgjorde uppslaget för dagens inlägg; där finns ett antal studioporträtt av min gammelmormor Gerda, tagna 1941 när hon var runt 45 år gammal, och bland de olika porträtten ur lite olika vinklar med  lite olika miner finns även ett råprov på ett av fotografierna. Det obehandlade fotografiet, som tjänar som intressant jämförelse med den färdigbehandlade, signerade versionen som ligger monterad på fin papp med vackert, genomskinligt silkespapper över intill, visar att gammelmormor var en mer synbart medelålders kvinna år 1941 än man kan tro av porträtten. Hon hade rynkor i pannan och runt ögonen som har slätats ut, fräknar eller pigmentfläckar som har försvunnit, skuggor under ögonen som har trollats bort, hennes näsa har rätats ut en smula och hennes läppstift har snyggats till en aning. Hon ser lite yngre, slätare, piggare och fräschare ut, helt enkelt. Klicka för större format!

Det var alltså inte bara filmstjärnor som blev snyggare på den här tiden. Nyttig påminnelse även för oss som hittar våra skönhetsideal någon annanstans än i dagens mainstreammedia.

Stella Gibbons

Jag nämnde Cold Comfort Farm i förra inlägget, dels för att den är underbar, helt enkelt, dels för att den ger en fin tidskänsla (trots att den tekniskt sett är en framtidsroman) och dels för att den på vissa vis kändes som att den verkligen knyter ihop två så olika exempel på känd, engelskspråkig mellankrigstidslitteratur som F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby, publicerad 1925,  med sin eleganta, polerade yta och högst mänskliga problematik, och H P Lovecrafts novell The Dreams In The Witch-House, publicerad 1933, som är mörk, kuslig, smutsig och full av ockult fantastik.

Stella Gibbons Cold Comfort Farm, publicerad 1932 och något av en brittisk humorklassiker, är också smutsig, högst medvetet skitig och lerig. Den är skriven delvis som parodi på en litterär stil som varit populär ett bra tag när den kom ut; romaner om det jordnära, ofta passionerade och ödestyngda liv som levdes (tydligen) av landsortsbefolkningen, med långa naturbeskrivningar, köttig prosa, mycket lera och mycket skit under naglarna. Genren brukar visst kallas loam and lovechild, roligt och träffande. Rätt få av de författare Stella Gibbons parodierade är lästa och ihågkomna idag, åtminstone utanför det engelska språkområdet; jag får ta till D H Lawrence som det mest välkända exemplet, även om udden nog egentligen riktades mer i andra riktningar. Det är roligt att läsa den med Jane Austens Emma i åtanke, också – Flora Poste är i allra högsta grad en Emma, med samma ambitioner att förbättra sina förvirrade medmänniskor, men till skillnad från Emma har hon modernitet, sunt förnuft, viss världsvana och The Higher Common Sense av husguden Abbé Fausse-Maigre till sin hjälp, och lyckas på det hela taget betydligt bättre, till läsarens förvåning. Hur som helst kan man, om man vill, ignorera de litteraturhistoriska aspekterna helt och hållet och bara läsa den som en skojig, absurdistisk roman.

Flora Poste blir föräldralös i romanens inledning. Det är ingen större katastrof, men det leder till att ett antal brev komponeras och skickas till diverse mer eller mindre omöjliga släktingar utspridda över Storbritannien, eftersom Floras arv ”won’t even keep you in stockings and fans”, och arbete har hon varken lust eller fallenhet för. Flora tänker skriva en lika bra roman som Persuasion – Austen igen – när hon är fyrtio och samla material tills dess, alltså behöver hon en släkting att parasitera på. Valet faller på kusin Judith Starkadder och hennes sorgligt tilltrasslade familj, bestående av maken Amos, sönerna Seth och Reuben, dottern Elfine och ett otal kusiner, sysslingar och trotjänare, alla styrda med järnhand av matriarken Ada Doom, som såg något otäckt i vedboden som barn och därför tvingar alla att stanna kvar och göra som de blir tillsagda på Cold Comfort Farm i Sussex.

Alla har såklart egna idéer, och det förekommer givetvis ett visst mått av smygande bakom Ada Dooms rygg; Amos är den lokale svavelpredikanten med en egen församling, the Quivering Brethren, och vill resa runt och predika. Seth förför byns alla flickor men bryr sig egentligen bara om the talkies. Reuben vill ta över gården och göra förbättringar. Elfine springer omkring  ute i skogen i bedrövliga kläder och skriver tvivelaktig poesi. Hon är dessutom bortlovad till kusinen Urk, som har en speciell relation till vattenråttor, men är hemligt förälskad i den unge sonen på traktens herrgård. Gamle Adam Lambsbreath har hand om korna Feckless, Graceless, Aimless och Pointless, men oroar sig för Elfine. Judith är morbid och när en oidipal besatthet av sonen Seth. Meriam, pigan, blir gravid med Seths barn varje vår, punktligt som ett urverk. Ada Doom däremot lämnar bara sitt rum två gånger om året, för att räkna familjen, men får fem rejäla mål mat uppburna om dagen och mår nog egentligen som en prinsessa, trots äckliga saker i vedboden, eller om det var redskapsboden, eller snickarboden.

Flora bestämmer sig för att bringa ordning i kaos, och går systematiskt tillväga. Det tillkommer ytterligare komplikationer, såklart, bland annat i form av den frigjorde författaren Mybug (egentligen Meyerburg) som bestämmer sig för att bli förälskad i henne, men även allierade; Floras väninna Mrs Smiling bistår med råd, gummistövlar, exemplar av Vogue och modern förfining, kusin Charles står alltid redo att komma till undsättning i sitt aeroplan och Meriams mor Mrs Beetle är det ordning på.

Cold Comfort Farm filmatiserades av BBC på nittiotalet, och filmen är i allra högsta grad sevärd. Jag rekommenderar både den och romanen varmt till alla som är förtjusta i brittisk mellankrigstid, men alldeles särskilt boken, då. Den finns att få tag i som engelsk klassikerpocket i välsorterade bokhandlar. Jag är osäker på om den någonsin har översatts till svenska; jag har för mig att den översattes i samband med filmen, men jag hittar inte särskilt mycket information vid en ytlig sökning och tycker att man gott kan läsa den i de mer lättåtkomliga utgåvorna på originalspråk, hur som helst. Den tillhör ett litet antal böcker jag läser om och om igen, och håller mig med dubbla exemplar av, för säkerhets skull och för utlåning. Jag tror att jag har gett bort den i present inte mindre än två-tre gånger, till olika vänner. Den gör alltid lycka.

Här handlade det ju mycket om kläder, såklart, men inte enbart, och det finns såklart tusen olika sätt att närma sig den sartoriella retrofilin också. Precis som utflykterna med investigatorgänget, där folk kommer från massor av olika håll och samlas kring det gemensamma intresset för en lite mer arbetar- och äventyrarbetonad mellankrigstid-och-lite-till med inslag av såväl Tintin* och Indiana Jones som, givetvis, H. P. Lovecraft, eller som Aftonsällskapet, eller de olika sammanhang där jag träffar andra uniformsintresserade människor, och så vidare. Folk hittar hit via lajvande och reenactment, MÖPande (MÖP = Militärt Överintresserad Person) och historieintresse, via diverse subkulturer och det intresse för historiska dräkter, eller bara klädmässigt drama, som ibland följer med det. Via film, såklart, från stumfilm till kostymdrama, litteratur och andra former av fiktion, från The Great Gatsby till Cold Comfort Farm till The Dreams in the Witch-House, via danser som lindy hop, via sömnads- och hantverksintresse, via veteranbils- och raggarkulturen eller burlesken, och det är alltid lika intressant att se hur mycket det varierar.

Sammantaget verkar det finnas riktigt mycket folk i och omkring det här intresseområdet, och det är väl egentligen inte så konstigt, med tanke på hur brett, vagt och öppet för tolkningar och läsningar det är – ett dåtidsintresse, helt enkelt, ett intresse för första halvan av förra århundradet och lite till. Det är klart att det finns hur mycket som helst att hämta där; en hel västvärld genom två världskrig, ett kallt krig, rösträttskamper, kolonialism på obestånd och resan från statarsamhälle till relativt välstånd. Jag vet att folk tilltalas av allt från arbetarrörelse till forna tiders överklassliv, från det vardagliga slitet till de största festligheterna, från folkhem till hawaiiana och min eviga tropikuniformsromantik. Allt från det burleska och subversiva, som all inspiration som finns att hämta i Weimarrepublikens queera underjord, till det värdekonservativa, som de som fetischiserar den ojämlika maktdynamiken i ett förmodligen rätt fiktionaliserat, heteronormativt 50-talsäktenskap (jodå, de finns).

Det gemensamma är väl just det stora tolkningsutrymmet. Det handlar egentligen inte om autenticitet, det handlar om hur valda aspekter av en annan tid och ett annat samhälle är relevanta för oss som nutida människor, ibland för att det representerar något vi skulle behöva i våra egna samhällen, ibland för att det fortfarande påverkar oss, och ibland kanske det är fråga om ren nostalgi. Intresse för den här tidens alla politiska extremismer och deras uttryck finns också, såklart – fascism, nazism, stalinism, bolsjevism och så vidare, ett intresse som inte behöver ha det minsta att göra med politisk sympati. Det är en del av den här tidsperioden som fortfarande sätter djupa spår i nutiden, och jag tror att det kommer att ta åtminstone ett par generationer till innan det här blir enbart historia, vilket jag tycker förklarar både fascinationen och, för vissa, attraktionen.

Det är säkert ett tidens tecken, det här intresset. Jag hoppas på fler träffar av det här slaget – det är säkert ett tidens tecken, det med.

*På tal om Tintin har vi lyssnat igenom de gamla ljudalbumen med Tomas Bolme, Åke Lindström och Bert-Åke Varg under julen, och de håller än, i allra högsta grad. Jag minns många av dem från besök hos pappa när jag var liten, men det är alltså inte bara barndomsnostalgi; de är verkligen bra även helt fristående från albumen. Som alltid är det intressant hur annorlunda vissa saker framstår tjugo år senare, dessutom – inte mindes jag att kapten Haddock var fullt så ångestladdat alkisjobbig, till exempel! Jag tyckte han var rolig.

Ja, den är ju inte helt klar än.

Jag intog afternoon tea tillsammans med ett särdeles trevligt sällskap retrobloggande damer igår, och passade på att dra på mig fina strumpor, tillfället till ära, mörkgrå, nytillverkade fully fashioned från Eleganti som jag inte har använt på ett bra tag – mörkgrått passar ganska sällan vid de tillfällen då jag brukar vädra finstrumporna, men det är fina och bra att ha ibland. Jag satt på tunnelbanan hem och beundrade hur strumpan veckade sig fint en smula vid vristen när jag sträckte och böjde foten i röd sko, som fully fashioned plägar.

Sedan ett tag tillbaka har jag försökt att arbeta mig igenom delar av de där mängderna av tyg som man samlar på sig som sömmerska, jag behöver lite nya vardagsbetonade kläder och tycker att det börjar kännas fånigt att ha bitar på lut som inte kommit till användning på mer än fem år. Dessutom behöver man ju utrymmet också (till nya tyger – eh). Så jag svängde ihop en lite trist, men förhoppningsvis praktisk klänning i en mörkgrå ylleblandning utan några vidare distinkta egenskaper – kostymull, medelvikt, troligen ull/poly, jag hade tre gånger en och en halv meter och ganska ont om idéer, eftersom tyget verkligen inte är vidare upphetsande. Det härstammar från alla de där åren då jag älskade grått och svart och aldrig bar något annat, och följaktligen känns det föga tilltalande nu – jag vill ju ha färg, eller mönster, eller något, vad som helst, som är intressantare än antracitgrå kostymull. Jag kunde inte arbeta upp så värst mycket entusiasm över projektet och hade inget lämpligt i färg att arbeta in.

Men skam den som ger sig, eller hur? I våras sydde jag en skjortblusklänning med halvlånga ärmar, smal midja och vid kjol i smalrandig svart-vit-olivbrun bomull som blev väldigt bra; inte det mest spännande i klänningsväg jag äger, inte lika fin och sockersöt som en gräddvit i liknande modell jag sydde ungefär samtidigt, men den olivbruna fick knäppning hela vägen fram, och det var fånigt nog något av en uppenbarelse. Den kan vara det skönaste, bekvämaste, mest lättburna och praktiska sommarplagg jag någonsin ägt. Det är något med helknäppningen fram och det enkla, fläck- och stryktåliga materialet som gör att den utan ansträngning tjänstgör inte bara som städad sommarklänning utan även hemmaklänning, badkappa, morgonrock, negligé och bas i resegarderoben. Den är egentligen inte ett dugg lättare att ta på och av än en klänning med blixtlås i sidan eller ryggen, men det känns lättare, enklare, mer obesvärat, och man ska inte underskatta klädernas psykologiska effekt. Den hängde med sommaren ut och en bit till, men jag är frusen av mig och hela hösten har jag saknat den varje gång jag känt för att bara dra på mig något enkelt, bekvämt och kravlöst.

Så helt klart behövs en varm vintermotsvarighet i ylle. Enkel, kravlös och bekväm, som sagt, utan krav på avancerad koordinering av andra plagg och accessoarer, så pass slashasig med mina mått mätt att jag kan dra på den och vara tillräckligt klädd utan att behöva tänka vidare på saken. Det trista gråa blev en helskuren, framknäppt klänning i sju våder med halvlånga, snäva ärmar, stel puff på axeln, figursytt liv, enorm vidd i kjolen och liten gosskrage. Den ser närmast Amishbetonad ut, fast oanständigt kort, då; bara drygt knälång. Jag är inte helt övertygad, men det var jag inte om den olivbruna heller, och när jag gått in den lite, satt i fickor i sidsömmarna ( vilket jag alltid glömmer när jag klipper till dem, måste lära mig!) och möjligen gjort något åt den stränga monotonin i färg, material och detaljer kanske den kan fylla samma funktion. Jag hoppas det, måste få till lite färg bara. Eller så kanske det här är klänningen för gulnade spetskragar och löstagbara pälskragar?

Foto ©Petter Karlsson.

Jag tänkte visa ett par bilder från nyårsbalunsen, eftersom jag skrivit så mycket om förberedelserna. Den blev mycket bra, som väntat; det blir oftast väldigt bra, i min erfarenhet, jag tycker inte att höga ambitioner (eller pretentioner) är jobbiga, som många verkar göra, tvärtom. Jag är ju sådan att jag gillar det storslagna, det bombastiska och anakronistiska, allt det har nog redan framgått klart nog, och det gäller alldeles särskilt fester. Vardagligt och opretentiöst är fint och bra det med på sitt vis, men vardag har man ju nog av som det är ändå. Varför ha det vardagligt vid festliga tillfällen? Varför inte försöka fylla vardagen med mer feststämning?

De senaste två-tre åren har varit gyllene år på det här planet. Jag har hittat många likasinnade vänner, och vi gör fantastiska saker tillsammans. Tillställningar av det här slaget blir ofta bättre ju mer man övar på det och ju mer tid och planering man lägger ned på dem, och vi har, som sagt, fantastiskt trevligt på våra exkursioner, picknickar, kafferep, brännbollspartier och pretentiösa fester med långa middagar och annat i den vägen; så vi tänkte göra precis det. Tanken är att vi startar ett litet sällskap, helt enkelt; ett sällskap för kulinariskt intresserade retrofiler, för enofila dandies, för hedonistiska tidsresenärer. Det kommer att bli storslaget, bombastiskt och anakronistiskt – såhär, ungefär!

Hr. H serverar alsace.

Vi åt sju rätter, mestadels klassiskt svensk-fransk festmat; ostron, anklever, getost, grönsakspatén som skymtar på bilden här intill, fisk- och skaldjurstimbal, älgbiff och créme brûlée, och drack bubbel, tokajer, alsace och tungt rödvin till. Vi var ännu värre tidsoptimister än förra året, tyvärr, men jag tror inte att det gjorde så mycket. Min klänning med tillhörande bolero blev klara i tid, som synes, till och med i ganska god tid, med oväntat vulgär urringning, men sådant gillar ju jag. Hr. H och jag har för övrigt eklaterat förl – förlåt, krupit till korset på Facebook och reglerat förhållandet, vilket väl är ungefär samma sak som att lysa i kyrkan nuförtiden. Det är en smula fånigt och obehagligt som gest, men nu är det gjort.

Hur som helst hade jag en strålande nyårsafton. Jag hoppas ni hade detsamma. Och nu då, vad händer nu?

Jag var ganska väl medveten om vem han var och visste att han skulle komma, jag hade lagt märke till honom ute i ett par olika sammanhang. Första gången som en anslående vacker ung man i uniform på Bodyfest, när jag ändå hade händerna rätt fulla med utlandsbesök, drama med min före detta och ytterligare en stilig ung man, andra gången i publiken på en föreställning som käraste A medverkade i. Givetvis hade A talat lite om honom, också. Jag vet att jag visste att han var intresserad av tåg, så vi talade om det, och synth, och Wagner, och annat. Jag blev lite förfärad över hur ung han var; visst var han förtjusande, och frestande, och uppenbarligen lika frestad han, men tolv år yngre än jag, hu, det går inte an! A satt bredvid mig i soffan och jagade på mig. Klart det går! Äsch päsch, trams! Jag var skeptisk och gjorde ingenting oöverlagt.

Ikväll firar vi det nya året med en ny festmåltid på samma plats, i samma sällskap, fast den här gången är hr. H med på middagen också, och den här gången behöver jag inte vara det minsta överlagd.

Och för en gångs skull har jag uppfyllt ett nyårslöfte. Jag lider inte av krossat hjärta längre. Alla har ärr efter gamla hjärtesorger, det tar kanske mer än ett år innan de läker ut helt och fler lär det väl bli, men det smärtar inte längre, inte nu. Så. Gott nytt år, allihop!

Dessutom visade det sig att det är närmast löjligt svårt att få tag i en intressant tvål i fast form. Jag stod och höll i en Diptyque-tvål på NK, det smulan roligare varuhuset; Tam Dao, med sandelträ och annat ljuvligt, men kunde inte riktigt övertyga mig själv om att jag ville lägga fullt så mycket pengar på en tvål när jag lika gärna kunde köpa en Majatvål. Det borde jag ha gjort, som det visade sig, för sedan släpade jag runt en tålmodigt lidande vän i ett större antal butiker på jakt efter tvål dagen innan julafton, ratade en alldeles för dyr ask med tre tvålar varav bara en kanske luktade hyggligt, ett fåtal tråkiga lavendel- och smultrontvålar och ett oändligt antal godis- eller galaxolide-luktande flytande tvålar, tills jag nöjde mig med en lite för blommig, men billig och framför allt välsignat galaxolidefri* ayurvedatvål från Taj Mahal.

Varför är det här så svårt? Har alla gått över till flytande tvål och duschkräm, som i praktiken är just flytande tvål och inget annat? Vet inte folk att det är ett oekonomiskt och miljöovänligt resursslöseri att det fraktas runt oceaner av vatten med lite tvål och konsistensgivare i, dessutom i skrymmande plastförpackningar med pump? Är inte fin tvål ett av de enklaste och bästa sätten att skämma bort sig en smula, sätta en liten guldkant på tillvaron? Jag kan ju gå med på att mitt intresse för det här kanske inte är helt genomsnittligt – jag tycker även att Marvis jasmintandkräm á 80 kr tuben är rimlig och försvarbar vardagslyx, för att det gör morgon- och kvällsrutinerna så mycket trevligare – men jag trodde att den här svagheten för parfymerad tvål, gärna högkvalitativ, gammaldags tvål inslagen i plisserat silkespapper i en fin pappask som Roger & Gallet, var tämligen alldaglig.

Så det är dagens stridsrop. Flytande tvål är inte bara resursslöseri, det är tråkigt också. Köp fast tvål istället, och passa på att köpa något roligt och lyxigt som doftar gott och är fint förpackat ibland.

*Galaxolide: syntetisk vit mysk som har använts flitigt i tvättmedel och sköljmedel sedan 60-talet, för sitt låga pris och sin exceptionellt goda förmåga att fästa vid textilier.  Den  används även i parfym, delvis för att den väcker associationer med ren tvätt. Billig sköljmedelsdoft, med andra ord.

Hur som helst; jag hittade en bit möbelkanvas som passade perfekt, förutom att den också var en liten aning för liten, köpte den ändå, trixade, fixade och skarvade med mina mönsterdelar. I den mån det går med sammet och plysch, vill säga, som har lugg och därmed behöver ligga i samma riktning när man skarvar ihop bitar, annars fångar och reflekterar de ljus olika och skarven blir ful och uppenbar.  Et voilá, det gick! Sitsen fick en söm mitt på, men den stör inte alls, kanterna (som i och för sig döljs av soffans armstöd) ska man däremot inte granska för noga. Till min stora förvåning hade jag inga problem alls med att hitta en pasbal som passade, snodden som kantar kuddarna; den var inte ens dyr, och Folckers snörmakeri gav mig dessutom en rejäl stuvbit av den på köpet.

Det enda som inte gick att få ut hur jag än bar mig åt var framsidan till kvadratiskt kuddfodral numero tre, och jag hittade till slut en bomullssammet som var tillräckligt bra. Det var den som blev klar häromdagen. Jag är faktiskt väldigt nöjd, och har fått blodad tand, dessutom – två stora, gamla planscher med svartvita fotografier av SL-tjänstemän (fast då det begav sig var de SS-tjänstemän, såklart) och en med marinlottor i ett militärapotek har åkt upp på gavelväggen. Härnäst ska de kinesiska vapnen upp på den tomma väggytan ovanför amerikauret, bannemig. Någon gång längre in i framtiden ska jag skrapa bort färgen från de grå nyrokokofåtöljerna, betsa dem och klä om dem, kanske med den gröna bomullssammet som sista kudden fick, men det är nog ganska mycket annat som blir gjort innan dess.

Alla syns på bilden, från vänster vardagsglasen på svart fot, de nya rökfärgade på hög svart kulfot, den fantastiska servisen i svart och grönt glas från Åfors och de höga, klara dessertvinsglasen med tre tunna, etsade linjer runt kanten, som hör till den fina arvegodsservisen. Jag är väldigt svag för Art Deco-glas, som synes, och fyller mitt hem med mer och mer av klassicistisk deco och Swedish Grace, från spritskåpet till de fantastiska, smaklösa kristalljusstakarna från mormors barndomshem. Vulgodeco, finns det? Det måste det göra, och jag gillar’t. På önskelistan (fast ganska långt ned på önskelistan, skall sägas) står såklart en uppsättning Gateglas. Jag har en liten karaff och några spetsglas så länge.

De där glasen på svart fot dyker upp titt som tätt. Det verkar ha tillverkats ganska många olika serier sådana, men det kan gå långt mellan fynden, många är lite trista i formen, jag ser dem sällan i större uppsättningar och dessutom är de flesta graverade med blomsterslingor eller abstrakta motiv, vilket jag tycker är tråkigt. Jag köper än så länge bara sådana som är ograverade, och har uddaglas i andra typer också; selterglas, spetsglas, ölglas. Den här lustiga, rökfärgade varianten på sitt kraftiga, svarta pärlband till fot har jag bara sett i just den här storleken och modellen, och jag är nyfiken på om det finns andra glastyper också.

Som tur är är jag svag för sherry, portvin, tokajer och andra starkviner och dessertviner också, och alla glasen kommer till användning titt som tätt. Det vore för sorgligt annars.

Men Ett Äktenskap är en berättelse om ett sådant där förspillt kvinnoliv, och dessutom ett som inte bara är förspillt ur en nutida läsares synvinkel. Även huvudpersonen själv tycker att hennes liv förspills, utan att egentligen lyfta ett finger för att göra något åt saken. Mängder av kvinnor ägnade sina liv åt saker som man ofta avfärdade som meningslösa; saker som hushållsarbete, handarbete, barnuppfostran, kvinnligt föreningsliv och kyrkliga aktiviteter. Huvudpersonen i Ett Äktenskap, en fransyska av så kallad bättre familj under 1800-talets första hälft, saknar helt både initiativförmåga nog att skapa ett eget vardagsliv åt sig själv, och kraft och mod att stå emot sin omgivning. Det är faktiskt en tragedi, en ganska stillsam, vardaglig tragedi, och en som säkert förekom här och var.

Maupassant hyllades förr i tiden ofta som en lysande, psykologiskt skarp kvinnoskildrare. Jag vet inte hur mycket jag håller med om det. Om jag ska vara cynisk jag med kan jag misstänka att han kanske hyllades som en fantastisk kvinnoskildrare framför allt för att han, till skillnad från så många av sina samtida manliga författare, ofta och gärna skildrade kvinnor, i olika åldrar och omständigheter, och dessutom intresserade sig för deras inre processer. Men han dras såklart med sin tids benägenhet att dela ut egenskaper prydligt fördelade efter klass, kön och etnicitet, och hans kvinnor tillåts sällan bli större och mer komplexa än den roll de tilldelats i livet.

Så vad läser jag nu när jag är klar med den, för att få lite respit från den unkna kvinnosynen? Markurells i Wadköping. Ja, jag vet. Men den är tragikomisk! Jag behöver något skojigt, och min läslista är en smula tom just nu – jag har C. S. Forester’s Afrikas Drottning på lut, boken filmen baserades på, och en del Falstaff Fakir, och jag hittade lite tips på viktoriansk smiskerotika, vilket låter fantastiskt och måste letas fram; men annars är det torka. Jag borde läsa Kallocain, som av oklara skäl aldrig har blivit av, och jag saknar förra höstens milda eufori över The Portable Dorothy Parker, så kanske borde jag ge mig på någon annan skojig mellankrigstidssatiriker. Eller Bang? Jag borde nog läsa Bang.

Bilden här intill visar väggen ovanför min soffa, nyligen betsad, lackad, omklädd och centralt placerad i mitt hem. Jag har en tresitsig Norrgavelsoffa som utgjorde en av mina riktigt stora investeringar när jag flyttade hemifrån för bortåt tretton år sedan. Den har haft samma ljust gröna linneklädsel sedan dess, vid det här laget otroligt sliten, och samma obehandlade björkträyta, som också började bli lite sjavig. Ny klädsel var absolut nödvändigt, ny färg hade jag funderat på, och visade sig behövas för att passa den nya, mossgröna dräkten när den väl kom på plats. Soffan blev mörkt brunbetsad, en blandning av två olika nyanser för att försöka efterlikna det mörka, skimrande djupet i den betsade träfärgen på spritskåpet.

Som alltid drar en drastisk förändring av en del i helheten med sig en massa förändringar av resten också. Det som satt på väggen över soffan åkte också ned, och saker jag samlat på mig under en längre tid nu är på väg upp istället. Här syns mammas Amerikaur, ett arv från faster Hille, som i själva verket var mormors faster, en av alla ogifta och självförsörjande fastrar och mostrar i den generationen; jag minns att det hängde i vardagsrummet i radhuset jag växte upp i, och jag minns klart och tydligt både tickandet och den dova klangen av klockans slag, men det har legat i källare och förråd sedan en flytt när jag var i tonåren. Nu ska det förhoppningsvis gå igen.

Till höger om vägguret har vi ing. Nyberg av karikatören Carl Berglöw, under honom ”Hr. Versteegh och andens arbetare ( Albert Viksten)” samt ”H.K.H och kroppens arbetare”, karikatyr av okänd tecknare i Härnösand 1939; den utgör något slags kommentar till den tidens arbetarrörelse och fackstrider, men är tämligen svårbegriplig för min nutida blick. Däremot är det lätt att uppskatta stilen. Under uret hänger min favoritillustration av den märklige 1700-talsarkitekten, tecknaren och pervot Jean-Jacques Lequeu. Till vänster hänger en elegant herre som krängde handskar på 1920-talet, fin kommersiell illustration, samt två festliga stillfotografier ur oidentifierade 10- eller 20-talsfilmer.

Jag har även ett par märkliga kinesiska vapen i gjutjärn, trä och någon aningen finare metall, med all sannolikhet 1800-tal och för ceremoniellt bruk, som ska upp på väggen ovanför klockan, samt en del småkrafs att kopiera, rama in och hänga. Det rör sig mest om fotografier av varierande slag. Dessutom gav den där katalogen, en rikt illustrerad liten skrift över konstkollektivet Irwins och Neue Slowenische Kunsts ideologiska tankegods med fotografier av en serie verk från mitten av 1980-talet, idéer till en hemgjord pastisch (eller flera!) på deras väldigt tredimensionella mixed-media-verk från den här tiden. Det är mörka, brunmurriga historier med hjorthuvuden, alplandskap, äldre stridsflygplan, klassiska religiösa motiv som pietá, klassicistiska skulpturer, fabriksbyggnader och arbetare som tagna direkt från sovjetisk propagandakonst samt, festligt nog, kaffekoppar. Kaffekoppar med NSK’s blockformade grekiska kors på, givetvis. Allt verkar vara i rätt litet format, som ikoner, en del försett med bladguld, i grovt tillyxade, tjärade och svartkletiga träramar.

Jag älskar den här tidiga NSK-estetiken, den vilda blandningen av klassiska och traditionella motiv, alla klart igenkännbara delar av ett västerländskt bildspråk som är så tungt laddat med associationer, så slitet av århundraden av trägen användning och återanvändning att det förfärlig lätt urartar i kitsch, samtidigt som det som självklara delar av ett bildspråk vi alla i någon mån kan, och som därmed alltid väcker känslor och associationer ändå. Det är givetvis det som är poängen. NSK och Irwin är retrogardister, och som kollektiv sysslar de framför allt med makt och totalitarism. Det här är maktens bildspråk, återanvänt och därmed omtolkat, men med förmågan att väcka de reaktioner makten i alla dess inkarnationer väcker intakt.

Egenhändigt gjorda kopior blir alltså pastisch på pastisch. Det går att skruva det hur många varv som helst, och jag kan – såklart! – inte låta bli att lägga till ett av många fantastiska uttalanden om allt mellan himmel och jord. I det här fallet handlar det om Rammstein, som kopierade den musikaliska grenen av NSK, Laibach, rätt friskt: ”Laibach does not believe in originality… Therefore, Rammstein could not ‘steal’ much from us. They simply let themselves get inspired by our work, which is absolutely a legitimate process. We are glad that they made it. In a way, they have proven once again that a good ‘copy’ can make more money on the market than the ‘original.’”

En vacker dag ska jag ha råd att köpa ett original av konstkollektivet Irwin också. Ett ‘original’.

Vi håller en festlig nyårsmiddag i högtidsdräkt i år igen, jag äger bara en hellång aftonklänning (vilket är jättekonstigt, jag vet), en tvådelad 30-talsklänning i svart sammet som redan cirkulerat en del på tillställningar med Akademien och i andra sammanhang i år. 50-talaren jag hade på nyårsafton nu senast är vadlång, den där fantastiska längden som brukar kallas tea length på engelska, och därmed en smokingklänning, inte formell aftondräkt. Jag befinner mig alltså i den luxuösa sitsen att jag faktiskt med full rätt kan påstå att jag inte bara vill ha, utan behöver en aftonklänning. Trevligt, fast en smula besvärligt när jag nu inte får sy en, såklart. Trodde jag.

Så jag bestämde mig för att gå effektivt tillväga, och lägga en ledig eftermiddag på att systematiskt gå igenom stans bättre second hand-butiker. Jag började på Old Touch. Man bör alltid börja på Old Touch, dels för att det är trevligt och aldrig sänker humöret som en del andra second hand-butiker kan göra ibland, och dels för att det faktiskt kan vara den enda butik man behöver besöka. Förra året började jag där och bestämde mig inom en halvtimme för en fantastisk, ostronfärgad brokadklänning med ballongkjol, vid, draperad v-ringning och halvlånga ärmar, bild finns här om någon är nyfiken, i år började jag där igen och var klar efter en halvtimme igen. Det blir en kompromiss med hr. H; jag har en klänning, men den är ärmlös och jag tänker sy en liten bolero. Det går fort och lätt. Ärmlöst är inte min kopp te.

Klänningen är hellång och sent 40- eller tidigt 50-tal. Tyget, en champagnefärgad jacquard, samt den matchande guldbrokaden till jackan som Old Touch naturligtvis också hade en lagom stor bit av,  syns på bilden här intill. Det känns en smula trist att det blev nästan samma färg som förra året, nu igen - hade jag hunnnit sy något hade det blivit i laxrosa satin, samma nyans som gördlar från 30-talet, eller läppstiftsrött - men jag tycker verkligen om de här nyanserna, de klär mig och till nyår känns det ju synnerligen á propos med ostron- och champagnefärgade klänningar. Nästa år får jag väl sikta på en foie gras-färgad blåsa, eller så. 

Passformen är strålande, hur som helst, men jag ska sprätta upp livet lite fram och sätta i en liten infällning av guldbrokaden vid urringningen, som är beklämmande anständig och rätt osmickrande som den ser ut nu. Resten får ni se sedan.

Den hellånga aftonklänningen i tung, följsam sidentaft, vävd med olika färger på varp och inslag så att den skiftar mellan pistagegrönt och rosa, är nog äldst; den har en rak, slät silhuett och en tyngd i den enorma, cirkelskurna kjolvidden som nog härrör från tidigt 50-tal, eller till och med sent 40-tal, och den är dessutom någon storlek mindre än den vadlånga brokadklänningen, som har löst lagda veck i midjan, mer volym i hela plagget och en lite bulligare form som nog härrör från en senare del av 50-talet. Den hellånga har en enkel, mjuk krage av skjortblustyp med spetsiga snibbar och en ganska djup v-ringning till det. Knapparna är givetvis klädda  i klänningstyget, liksom skärpet; hon visste vad hon tyckte om, denna okända dam.

Lustigt nog är den konfektion, den kommer från en butik, eller snarare ett modevaruhus, som hette Sidenhuset, inrymt i en för sin tid - 1899 – oerhört modern byggnad i stål och betong efter samtida amerikanska förebilder som Louis Sullivan och the Chicago School, föregångare till 20- och 30-talens Art Deco-skyskrapor. Sullivan myntade för övrigt uttrycket form follows function och byggde strama, eleganta high rise-hus i den nya armeringstekniken, med böljande ytdekorationer i jugendstil. Hur som helst; Sidenhuset låg på Hamngatan ungefär mittemot NK, som tog över rörelsen och varumärket år 1960. Byggnaden revs 1969 för att ge plats åt breddningen av Hamngatan. Det är en ganska rolig liten bit Stockholmiana som jag aldrig har hört talas om förut.

Den tredje klänningen, som jag lämnade kvar i affären, var ytterligare en enkel skjortblusklänning i mörkare olivgrön bomull. Den hade samma halvlånga ärmar, samma vida, vadlånga kjol, veckad vid midjan, och samma klädda knappar som brokadklänningen, men en knapp hade vid något tillfälle ryckts bort och slitit upp en reva i tyget som visserligen var lagad, men ändå syntes, och passformen kändes inte lika bra. Skjortblusklänningar i den sortens material kan jag åstadkomma bättre själv hur som helst.

Det är alltid roligt att hitta flera plagg som uppenbarligen härrör från samma person på det här viset. Det är inte så ovanligt i bättre second hand-butiker, som ofta köper in flera plagg och föremål från samma person eller samma dödsbo och ofta har bra koll på både vem som lämnat in vilka saker, hur mycket man har från samma hem och dessutom ofta vet något litet om personen som burit plaggen eller haft sakerna*, men hos de stora välgörenhetskedjorna tillhör det ovanligheterna. Att alls hitta så pass gamla plagg i de butikerna blir alltmer sällsynt. Förmodligen är fler och fler är medvetna om att gamla plagg i hyfsat skick kan ha ett visst ekonomiskt värde, så mindre och mindre skänks till frikyrkorna och hjälporganisationerna, och antalet riktigt gamla plagg som skänks av dödsbon blir såklart mindre och mindre med tiden, dessutom. Jag är givetvis nyfiken på denna okända gamla dam, men bortsett från storleken, smaken och kanske något om bostadsort och inkomstnivå kan jag inte dra särskilt mycket slutsatser, och man får vara försiktig med dem man drar; det kan alltid vara så att de här tre klänningarna hamnade hos Stadsmissionen för att de var hennes minst använda och utslitna, hennes felköp, det slags modeller och färger hon tyckte om i teorin men inte använde i praktiken. Man vet aldrig. Fantasin eggas ändå.

Just det här är en inte oväsentlig del av charmen med second hand, såklart. Det finns mängder av 50-talsklänningar i världen som jag inte ens skulle prova om de råkade vara i  min storlek, men de här två plaggen har burits av någon som inte bara hade en figur som liknar min, utan även valde färger och modeller som jag också hade valt, som kanske hade färger som påminde om mina, som kanske hade en smak och en stil som påminner om min. Som flitig second hand-köpare inbillar jag mig gärna att jag ger saker ett nytt hem, och i sådana här fall, när det handlar om plagg och föremål som med all sannolikhet kommer från ett hem som säljs och skänks bort på grund av ett dödsfall, handlar det kanske dessutom om att ge nytt liv åt någons gamla festklänningar, någons gamla favoritparfym, åt rester av någon annans liv. Man får väl lov att ha en del respekt inför den tanken, men jag tycker om den. Jag hoppas själv att mina favoritplagg, favoritparfymer och favoritsaker får nya, goda hem när det blir så dags.

Och jag skulle på förvernissage med eftermiddagste inför ett fotoprojekt jag har deltagit i, för övrigt. Vissa dagar tar man alla chanser att få klä upp sig. Första delen av resultatet av de där fotograferingarna finns nu online i form av ett bildspel, Evacuation 1940. De är tagna av fotografen John Paul Bichard, de handlar om massevakueringen av britter från kanalöarna under andra världskriget, och bilderna är riktigt, riktigt bra, även helt bortsett från att jag själv medverkar på några stycken av dem.

*Det var två olika damer som låg bakom mina parfymfynd häromsistens; den ena av dem kom mycket riktigt från Ungern, den andra var svenska och hade bott i Skåne. Det märktes också. Jag återvände någon vecka senare och köpte en tredje flaska parfym, som hade en ihopvikt papperspåse från Trelleborgsfärjan, gissningsvis 60-tal, ihopvikt och nedklämt i originalkartongen den fortfarande bodde i. Det är en annan Coty, som tydligen hade passat damen bättre än Chypre; hon har använt den litegrann i alla fall. Kanske fick hon den stora flaskan  Chypre i present.