Den 15e i varje månad är Garden Blogger’s Bloom Day, då publiceras bilder och listor över allt som blommar i trädgårdarna hos en massa engelskspråkiga trädgårdsbloggare. Trevlig idé, tycker jag, så jag tänker försöka göra detsamma, fast på svenska – jag vill inte skriva på engelska här. Förutom de uppenbara fördelarna med regelbundenheten i det hela gillar jag det faktum att man dokumenterar allt som blommar, inte bara det man gillar mest, tänker mycket på eller helst vill visa upp, och det är roligt i ett längre tidsperspektiv också. Jag tänkte utnyttja det hela till att försöka tvinga mig själv att visa upp åtminstone lite av det jag inte är fullt så nöjd med eller intresserad av i trädgården.

Bilderna är tagna den 16e och 17e mars, i lördags var det mörkt när jag kom hem.

Alltså – i min trädgård blommade igår:
- Crocus vernus, en vanlig gul trädgårdsform som jag inte känner till namnet på.
- Eranthis hyemalis, vintergäck.
- Galanthus nivalis, vanlig, enkel snödroppe.
- Galanthus nivalis ‘Flore Pleno’, en fylld form av den ovanstående. Ingen bild, fick inte till skärpan på dem. Allra finast är de underifrån, då ser man de grönvita volangerna i kronan, men de ser lite annorlunda ut även ovanifrån – vidare, de extra inre kronbladen lyfter ut de yttre som flera lager underkjolar.
- Helleborus argutifolius, korsikansk julros, en vintergrön art som bildar knopp redan på hösten och är tidigt ute på våren. Fint blanka, hårda och taggiga blad. Den växer under flädern i östra rabatten, och i flädern sitter fåglarna gärna och äter, bevakar fågelborden och bajsar på vintern, som synes.
- Leucojum vernum, snöklocka eller klosterlilja, lik en snödroppe men betydligt större. Jag har för få av de här, måste verkligen skaffa fler i höst – de är jättefina.
- Primula vulgaris, jordviva. Den röda blommar, en ljusgul har knopp, resten är på gång, har redan visat bilder på dem allihop tidigare.
- Scilla Mischtschenkoana, persisk blåstjärna. Fjolårsbild. Ljust blåvit, mycket söt, förökar sig rätt bra hos oss.
- Scilla Sibirica, vanlig blå scilla, sprider sig ohejdat. Jag rensar rätt hårt bland dem i rabatter där jag inte vill ha dem, men det hjälper egentligen inte. Den är senare än den persiska, de flesta är bara i knopp än, men ett par blommar i trädgårdens varmaste hörn.

Också i knopp är:
- Crocus chrysanthus ‘Cream Beauty’
- Resten av julrosorna, utom vanliga vita H. niger som inte blommar alls i år – fick för mycket stryk av torkan i somras, tror jag.
- Crocus tommasianus av något slag, ytterligare en namnlös form med blekt violetta blommor som ser nästan genomskinliga ut.

Massor av perenner är på väg upp också, givetvis – stormhattar, kärleksört, flox, höstaster, pioner, löjtnantshjärtan och annat, samt massor av senare lökväxter. Vi satte 32 tulpanlökar i höstas, räknade jag till, och jag ser tulpaner på väg upp på ett femtiotal ställen i rabatten, varav många är flera på samma ställe – kan vara förökning, kan vara tätt planterade lökar – och allt syns nog inte än. Förhoppningsvis lär en del fjolårstulpaner också blomma, med andra ord – ‘Queen of Night’ brukar återkomma rätt hyggligt, om inte annat.

I höst ska jag ta mig i kragen och beställa massor av ‘Black Parrot’, dock, tror jag kommer att sakna den i vår. Jag var på tulpanutställning i Åkeshov med mor härom helgen och lade en del fina sorter på minnet där, en tidig fylld som heter ‘Verona’, bland annat, ljusgul, och en del greigiihybrider. Det var roligt att få se en del antikviteter i blom också – 1600-talstulpanen ‘Zomerschoon’, till exempel, som inte alls var lika fantastisk i verkligheten som den kan vara på bild ibland (något av en lättnad, med tanke på priset), och ‘Acuminata’, som däremot var riktigt fin, mycket sirligare och elegantare än jag trodde. ‘Apricot Parrot’ var också bättre än väntat. Trevligt, eftersom jag faktiskt planterade några sådana i höstas.

Jag borde verkligen skaffa lite Darwinhybrider, eftersom de till skillnad från tulpansorterna jag verkligen gillar är ganska perenna och kan bli fler med åren under goda förhållanden, men de känns lite tråkiga och ligger alltid långt ner på mina önskelistor. Jag vill inte ha knallröda ‘Apeldoorn’ eller illgula ‘Golden Apeldoorn’, hur pålitliga de än är, men ‘Apricot Impression’ kan nog vara fin och bra att ha som återkommande stomme i rabatterna, och rödgulspräckliga ‘Gudoshnik’ är inte heller så dum.

Förr eller senare verkar man komma till ett stadium där man prioriterar egenskaper som friskhet, härdighet och blomvillighet framför utseendet, men jag kan bara konstatera att jag inte riktigt är där än.

Idag, däremot, har det snöat.

Jag hade tänkt dödförklara årets trädgårdssäsong, men sedan upptäckte jag att tidlösorna faktiskt har börjat titta upp nu. Ska försöka knäppa dem imorrn. Dessutom har jag ju en hel del grävande kvar att avverka – idag har jag plockat slånbär och tittat efter trattkantereller med mor istället för att slita häcken (ryggen) av mig. Vi hittade bara några blodriskor, tyvärr, men jag har å andra sidan 2,3 kg slånbär på väg att bli saft i köket. Jag brukade hjälpa mamma att plocka slånbär till saft i trakterna kring Skårby när jag var liten, minns jag, men det var väldigt många år sedan vi gjorde slånbärssaft sist. Det blir intressant att smaka när den är klar – jag har bara ganska vaga minnen av hur det smakade.

Det fanns hur mycket bär som helst, ingen verkar ta vara på slånbären nuförtiden. Jag leker lite med tanken på att försöka göra slånbärsvin också, mor har berättat historier om en omgång slånbärssaft efter recept i Prinsessornas Kokbok som började jäsa, blev odrickbar, glömdes bort i källaren och naturligtvis förvandlades till en svan i form av fantastiskt starkvin fem-tio år senare. Det låter kul, jag har tillgång till en lämplig källare att glömma bort flaskorna i och jag har börjat få smak för dessertvin på gamla dagar.

Slån tillhör för övrigt släktet Prunus, är alltså besläktade med plommon, bland annat, och de har elaka törnen, så det är inte ett odelat nöje att plocka slånbär. Man bör antingen vänta med att plocka dem till efter första rejäla frosten, eller lägga bären i frysen innan man gör saft på dem – det ska göra smaken mindre sträv. Bären (stenfrukterna, egentligen, de har en ganska stor, hård kärna med ett tunt lager fruktkött runt och blåsvart skal) är närmast oätliga i sig – men det blir god saft, som sagt.

Slånen är bland de första ut av alla buskar och träd som blommar med vita blomsterskyar i maj och juni, vilket för oss smidigt till bilderna här – jag hittade ytterligare några tulpanbilder som jag inte kan låta bli att lägga upp, trots att jag hade tänkt vara färdig med tulpanerna för i år, och resten av bilderna visar olika medlemmar i släktet Allium.

De flesta av dem blommar i juni här, med några få undantag (Allium nigrum är senare, juli till början av augusti, och det finns även några tidigare vårblommande samt någon höstblommande art, har jag för mig) och först ut var de violetta, Allium aflatunense. Det är en sort som kan sprida sig en hel del; jag har några stycken som vi fått av en bekant och några stycken som följde med i en blandad förpackning Alliumlökar. Jag räknar med att det kan tänkas finnas betydligt fler än vi behöver rätt snart, så om någon vill ha violett bollök om några år är det bara att hojta till…

Alla är fina, men allra finast är nog ändå kultivaren ‘Mount Everest’. A. aflatunense har stora bladruggar som börjar gulna redan innan blommorna slagit ut, så när de är som finast är de samtidigt lite risiga att se på; de ser ut att vara på väg att vissna, helt enkelt. Det är en lite trist egenskap som gör att de gör sig bäst planterade tillsammans med perenner som kan dölja bladen åtminstone litegrann. När bladen väl vissnat ned helt (eller döljs helt av något annat) är de väldigt snygga igen, dock, med tjusiga fröställningar (och det blir massor av frön, tro mig!). ‘Mount Everest’, däremot, håller som jag nog skrivit tidigare bladen gröna och fina genom hela blomningen, och de börjar vissna först så pass långt in på sommaren att de gulnande bladen inte märktes alls i min rabatt.

Den andra vita bollöken här är en kultivar som heter ‘Ivory Queen’. Som det nog framgår på bilden är den låg, bara ett par decimeter hög, till skillnad från A. aflatunense och ‘Mount Everest’ som båda är kring meterhöga – A. aflatunense kanske lite mindre, ‘Mount Everest’ definitivt lite mer. ‘Ivory Queen’ har lika stora blombollar, men ger ett helt annat intryck; rundare, knubbigare, inte alls lika framträdande. Det är en rolig växt i framkanten på en rabatt, dock, och bladen är grågröna, lite rundade och fint blådaggiga, med ett lätt silverskimmer. Jag har den i runda rabatten, tillsammans med A. aflatunense och allt annat småmesigt i blått, violett, rosa och silver, och den är väldigt fin där.

Den här sista är en art som heter Allium neapolitanum. Den är pytteliten, kanske en decimeter hög, och mycket späd – ser ut som en tidig vårblomma mer än någonting annat. Jag tror inte att den är vinterhärdig här, egentligen; namnet antyder ju att den kommer från betydligt varmare trakter. Även om många Allium härstammar från stäpplandskap i Mindre Asien med stekheta somrar är de naturligtvis vana vid de trakternas rätt bistra vintrar, men en Allium från medelhavsområdet är en annan femma. Av de bortåt 20 A. neapolitanum-lökar som följde med i den där lökblandningen var det bara ett par-tre stycken som kom upp och blommade, men eftersom de är så oansenliga spelar det mig ingen större roll. Den är väldigt söt på nära håll, dock.

Bin och andra insekter tycker väldigt mycket om alla de här växterna – det syns, det finns bin med på båda bilderna av A. aflatunense. De drar även till sig fjärilar, vilket är roligt. Just den här tiden i slutet av maj och början av juni är en sådan där tom mellanperiod i rabatterna, som sagt, och bollökarna är en av de få perenner och lökväxter jag har som är pålitliga färgklickar även efter att tulpanerna har gett upp.

Bilderna är tagna i början av juni, och föreställer, med början ovanifrån, Tulipa ‘Estella Rijnveld’, Tulipa ‘Black Parrot’, Allium aflatunense med bi, Allium ‘Lucy Ball’, som är en hybrid mellan A. aflatunense och A. elatum, blomkorgen är tätare, större och lite senare än A. aflatunense; med Allium aflatunense i bakgrunden. Vidare Allium ‘Mount Everest’ i knopp, Allium ‘Ivory Queen’ och Allium neapolitanum.

Igår grävde jag. Jag vet inte om jag har kommit ihåg att nämna det här, men under sommaren har vi ju sysslat med att lägga en gång över gräsmattan, från plattorna borta kring huset ut mot gatan till mitt och A’s hus. Det finns en gång som stryker längs med kanten av gräsmattan, och de första åren vi bodde här använde vi den ibland i alla fall. Den gången har gradvis övergått från att vara lite avsides placerad, men någorlunda användbar till totalt igenvuxen av plommonträdet, päronträdet och flera vinbärsbuskar, i år var den direkt svår att lokalisera.
Vi använder den inte alls längre, utan sliter ner gräsmattan i en stig istället, så en bättre placerad gång där vi faktiskt brukar gå har behövts ett par år. Det lämnar en avlång bit gräsmatta mellan den gamla gången och den nya, som jag tänker omvandla till rabatt – mor är skeptisk, såklart, men å andra sidan är alla glada över att få en aning mindre gräsmatta att försöka hålla ogräsfri och någorlunda välklippt. Ingen av oss tror längre på myten om den underhållsfria gräsmattan kontra de arbetskrävande rabatterna, och alla är väl medvetna om att jag kommer att sköta arbetet med den nya rabatten, från anläggning till underhåll; så det jämnar ut sig.

Sent i våras hackade jag ut lämpliga konturer för den nya gången och skalade bort grässvålen från den i ett anfall av arbetslusta, och sedan har den tagit form i etapper. Som det är nu är själva gången någorlunda färdig, bortsett från någon form av kant som behövs mot insidan – jag är lite oklar över hur jag ska göra med det, om den liksom resten av gången ska läggas av det som redan finns till hands i trädgården (en mycket blandad kompott av betongplattor i olika storlekar och modeller, gatsten i olika storlekar och modeller samt lite skifferplattor) eller om jag ska försöka övertala resten av hushållet att vi borde investera i en sådan där upprättstående betongkant man gräver ner, som dels kan göra rabatten lite upphöjd, och dels fungerar bra som avgränsning mellan eventuellt ogräs i gången och rabatten, samt eventuella överentusiastiska växter i rabatten och gången. Jag gillar tanken på betongkanter – det är inte lika snyggt som gatsten, och blir dyrare i det här fallet, eftersom vi har gratis gatsten i parti och minut; men betongkanten kommer att göra jobbet mycket bättre, och dessutom passa väl ihop med resten av trädgården. De ursprungliga rabatter som finns kvar här är avgränsade och upphöjda med sådana betongkanter.

Kanske kan vi göra båda delarna; först gatsten, sedan upphöjd betongkant.

Det som återstår nu är det där med kanten, skala bort grässvålen med medföljande ogräs, jordförbättring och sedan plantering. Idag har jag grävt bort lite gräs och enorma mängder revsmörblomma, helt otroligt hur invasiv den blev när den fick fritt spelrum i några månader, och det är fuktigt i jorden, så allt gick ganska fort och lätt och bra – trevligt väder, dessutom. Det var bara det att när jag väl tog paus för att äta upptäckte jag att jag har en muskelknuta i ryggen som känns konstig, är svullen och gör sig påmind hela tiden, och den där som brände i handflatorna var visst början till blåsor, inte rester av brännmärket jag fick av en spisplatta häromdagens; jag är en mes, alltså. Jag vill ha valkar i händerna, tack!

Så jag ställde in resten av grävandet till ett senare tillfälle – hoppas på hyggligt väder i helgen – och fotograferade lite mer istället, idag har jag varit en grönsak (en onyttig grönsak!) och det är först nu frampå kvällskvisten jag har börjat kunna röra mig normalt igen. Den där ryggmuskeln känns inte så bra, och jag har haft fruktansvärt tråkigt.

Jag hittade en mapp med bilder från 8e oktober förra året, hur som helst, och vi ligger faktiskt efter nu på höstkanten; för ett år sedan blommade blodaxet Actaea/Cimicifuga Simplex ‘Atropurpurea’ för fullt och tidlösorna höll på att slå ut, i år har blodaxet inte visat minsta lilla vitt än och av tidlösorna syns inte ett spår än så länge.

Bilderna visar, som ni kanske ser, den blivande rabatten och lite av den nya gången. Vi behöver måla om våra trädgårdsmöbler.. Mor föll huvudstupa för en pion som heter ‘Coral Charm’ i plantskolan i somras, så jag har tänkt bygga färgskalan kring den; aprikos- och persikorosa, med andra ord, med någon form av accent- eller kontrastfärg som hindrar det hela från att bli för äckligt. Jag tänker brunt/svart/mörkrött/purpur, och elfenbensvitt. Säger ju att jag är förutsägbar.

Jag har dragit hem bilder av tänkbara sällskapsväxter i långa banor – tänker mig ett par-tre rosor, eftersom det finns gott om plats; myskrosen ‘Ghislaine de Féligonde’ och den aprikosrosa mossrosen ‘Robert Leopold’, som båda remonterar, samt kanske någon Austin eller liknande i en lite mörkare kopparton, om jag kan hitta något bra. Kopparskiftningar är terosornas paradgren, men någon sådan kan jag nog inte odla där, tyvärr.

Minst en bit av den fådda gräddvita luktpionen kommer också att klämmas ner där, liksom Echinacea ‘Sundown’, Verbascum nigrum, kanske någon verbascumsort med starkare färg på blommorna som Helen Johnson, den skära formen av Lychnis chalcedonica, skär orientalisk vallmo (Royal Chocolate Distinction ser inte heller dum ut), Phlox paniculata ‘Orange Perfection’, Geum ‘Coppertone’, ‘Leonard’s Variety’ eller något liknande, massor av tulpaner – ‘Menton’, ‘Apricot Parrot’, ‘Apricot Impression’, och så vidare. Veratrum nigrum – svart nysrot, häftig växt jag velat ha länge – mörkbladig alunrot, såklart, förhoppningsvis kan jag föröka mina egna. Några blodax Actaea simplex ‘Brunette’, mörkbladigt hundkäx, Anthriscus sylvestris ‘Ravenswing’, blodtopp, Sanguisorba officinalis, mörka tulpaner samt kanske bronsrodgersia eller något i den vägen, i den skuggigare delen av rabatten, får stå för det bruna.

Hur gräsligt kan det tänkas bli, tro? Jag är rätt kluven till färgskalan – lite hisklig men samtidigt rätt skön. Vi får se. Jag letar för fullt efter purpurbruna irisar.

Har varit i partihallarna med mor idag och skaffat lite vårlökar. De hade inte riktigt alla tulpaner jag ville ha – min stora favorit ‘Black Parrot’ saknades, till exempel, liksom ‘Estella Rijnveld’ – men det blev ‘Carnaval de Nice’ och ‘Gavota’, samt ett par som vi inte har haft tidigare; ‘Flaming Spring Green’, i samma röd-vit-gröna färgskala som Estella men utan papegojformen och eventuellt en smulan bättre tulpan ur odlingssynpunkt, och ‘Apricot Parrot’. Har även planterat tre stycken Iris bucharica, en av de få våririsar som ska kunna vara någorlunda perenna här i vanlig trädgårdsjord, mycket söt i ljusgult och mörkare gult. Vidare ett gäng ljusgula krokusar Crocus chrysanthus ‘Cream Beauty’ och en påse av den spretiga, ålderdomliga narcissen ‘Rip van Winkle’, som jag planterade i framkanten av östra rabatten tillsammans med krokusarna.

Jag kan inte tänka mig att vara utan ‘Black Parrot’, dock, och jag litar inte på att några av fjolårets kommer tillbaka, så jag ska skaffa en påse eller två vid tillfälle. ‘Queen of Night’ ska sättas på prov kommande säsong, jag tänker inte plantera några sådana i höst; dels är jag lite trött på hur benägna de är att växa horisontellt och/eller lägga sig ned, och dels vill jag se hur många som kommer igen.

Jag spanar ivrigt efter tidlösorna, Colchicum nu, apropå lökväxter – de blommar nere i koloniområdet, såg jag, men här syns inget spår av dem än. Allting är alltid lite tidigare där nere än här, det ligger varmt och skyddat och skuggas inte av den vägg av höga träd som kyrkogården utgör, som vi gör. Jag vet ju nu inte vilken art, hybrid eller kultivar våra är heller, kanske är de dessutom en senare sort. De hade jättestora kvastar av grön blast i somras, så de lever i varje fall… (Ytterligare) en rolig grej med tidlösorna är att fröställningarna tydligen kommer samtidigt som blasten – det som kommer nu på hösten är enbart blommor direkt ur löken, och det fröämne som bildas i blomman dras ned i löken när blomman vissnar, för att sedan omvandlas till en fröställning som kommer upp med blasten på våren. Det är festligt med sådana växter, som har skapat sig en helt egen nisch istället för att konkurrera med alla andra om insekternas uppmärksamhet under sommaren.

På Cold Climate Gardening skriv det mycket, utförligt och väl om just Colchicumsläktet, bland annat.

Gick en vända med kameran också, ja. Det är fortfarande en hel del som blommar i trädgården, men mest i den lilla runda rabatten, som jag tyvärr tycker är rätt trist – den är fin och egentligen betydligt mer lyckad ur kompositionssynpunkt än den östra, som jag pysslar mest med, men jag tycker att den svala, milda vit-silver-rosa-malva-violett-blåa färgskalan den går i är mördande tråkig. Den är en eftergift åt mamma, som är väldigt förtjust i framför allt blåa blommor, och det är i ärlighetens namn praktiskt att ha ett ställe där jag kan stuva undan allt blått, violett och malvafärgat. Den är dessutom betydligt mer lättskött än den östra (med undantag för en del åkerfräken, som finns i den och inte har gått att gräva bort helt, trots att vi gjort sammanlagt tre försök) och framför allt är den konsekvent snygg och nästan ständigt i blom i stort sett hela säsongen. Inte illa pinkat, men jag kommer ändå inte över hur mjäkiga och förutsägbara färgerna är.

I vår ska jag flytta en av de fyra bitarna av den fådda vita luktpionen därifrån, och plantera bolltistel på pionens plats. Taggiga, hårda, skulpturala och metalliska växter som bolltistel och bollökar lättar upp det mesiga en smula, det finns redan en martorn och en massa Allium där som hjälper litegrann; men det behövs egentligen någonting som bryter färgskalan helt och hållet. Mer och starkare rött, kanske – jag ska se om jag kan pressa in en mörkröd Knautia eller något. Jag undrar om inte en riktigt bisarr, vräkig vulgoiris skulle lätta upp det hela en smula också? Någon riktigt överjävlig amerikansk hybrid i en konstig färgkombination, kanske med plicata eller groteskt volangiga kanter. Det skulle definitivt göra det hela mindre finstämt i alla fall…

Apropå groteska irisar, vad tycker ni om Jungle Shadows, en till bild, som enligt Brighton Park Irises ”has a reputation of being the world’s ugliest iris”? Klassiskt vacker är den ju inte, men jag tycker den var skönt fulsnygg och skulle gärna ha en sådan i min trädgård. Kanske tillsammans med de likaledes udda ‘Burnt Toffee’, ‘Thornbird’, ‘Rain Forest’ och ‘Kuala Lumpur’? Det här kräver nog en alldeles egen rabatt, dock… Jag är i alla fall konsekvent, jag gillar a. de svarta, b. de ljusgula och c. de fulsnygga i smutsigt brun- och gråaktiga nyanser. Resten ser ofta bara ut som tävlingsdansdräkter i mina ögon.

För den runda blev jag, givetvis, rätt sugen på en Intermediate Bearded som heter ‘Agatha Christie’ – ja, jag är faktiskt precis hur förutsägbar som helst. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag verkligen gillar den jättekonstiga kombinationen av smutsigt gråvioletta flaggor och klart vit- och mörklila slöjor, men den mörka, spräckliga teckningen på knoppen som håller på att slå ut tycker jag är sanslöst snygg.
Annars är kanske den blåvioletta ‘Codicil’ mer tänkbar, annan bild, jag gillar det lite ovanliga mörka skägget; eller den ännu snyggare ‘Desert Diamond’. Den är en arilbred, dock, och jag är inte helt hundra på hur det ligger till med vare sig härdighet eller tillgänglighet på dem. Röda nyanser är inte irisarnas bästa gren, direkt – ‘Rive Gauche’ ser fin ut, liksom ‘Fortunate Son’ med blått skägg, men på det hela taget gör nog Knautia macedonica de röda nyanserna bättre.

Jag tog även en del bilder av grannarnas Gloire de Dijon. Jag hoppas verkligen att min blir minst lika fin en vacker dag, som sagt. Här syns ganska tydligt en av nackdelarna med den, dock – den får alltid svartfläckssjuka frampå höstkanten.

Bilderna visar, uppifrån och ned, Gloire de Dijon längre ned längs gatan, annan blomma på samma planta, en av de onamnade gamla höstanemonerna vi fick av en snäll människa nere i Skarpnäcks Koloniområde – hoppas de klarar vintern – fröställningar på den gamla Clematis ‘Jackmanii’ som växer vid vår grind, två bilder av den runda rabatten tagna i början respektive i slutet av juli i år, båda med östra rabatten skymtande till vänster; ni förstår kanske varför jag tycker färgerna är trista. Sedan svart stockros, Alcea nigra, som blommar i östra just nu, och en blomma på de outtröttliga röda floribundarosorna i rabatten ut mot gatan, förmodligen ‘H. C. Andersen’.

Vi hade fint besök i trädgården idag, som synes – en ekorre satt och åt nypon i vår Rosa glauca i eftermiddags. Jag ser dem rätt ofta i allén på Sockenvägen mellan Skogskyrkogården och Sandsborgs kyrkogård, mer sällan inne i vår egen trädgård. De är roliga djur, och inte alltför skygga av sig – håller avståndet, såklart, men de är ganska så kaxiga av sig. Den här åt rätt obekymrat i tio minuter eller så, medan vi sprang hit och dit och tittade och fotade; sedan blev den störd och försvann en bit in i kronan på plommonträdet precis intill, där den fortsatte att äta. Det ligger drivor av halvätna nypon på cafébordet under daggrosen nu…

Gick en sväng i koloniområdet med mamma. Säsongen är mer eller mindre över där nere nu, de flesta äppelträden är renplockade (förutom några träd med lysande röda vinteräpplen) och det är inte mycket folk kvar. Det är fortfarande en hel del som blommar, dock – jag tror jag behöver göra plats åt lite dahlior i den nya rabatten. Har dragit mig för besväret med att vinterförvara och driva knölar, allt det här meckandet med att gräva upp, ta in, plantera i kruka, driva och sedan plantera ut på försommaren känns rätt avskräckande. Men precis som trista rabattrosor är dahlior något jag alltid önskar att jag hade lite av den här årstiden, så det är kanske dags att prova i alla fall – finns gott om sorter som skulle vara kul att ha. Kika på ‘Hy Pimento’, ‘Café au Lait’, ‘Art Deco’ och ‘Chat Noir’, till exempel.

Bildinlägg, alltså! Samtliga bilder från i lördags. Det här är egentligen bara skräpbilder, tagna före och mestadels efter spelningen; de riktiga Nitzer Ebb-bilderna kommer lite senare, jag vet inte exakt vad A vill göra med dem än. Men jag gillar de här, de är lite småroliga och A är bra på att få även den här sortens bilder att se snygga ut.

Jag och Liza trängs innan spelningen – finns aldrig något vettigt att säga om sådana här bilder, men min blus blev rätt hygglig… måste flytta lite på kragknapparna bara. Och bli bättre på att knyta slipsknutar.

Liza i rulltrappan, på väg ned…

…och på väg upp igen med mig, som fånar mig – lång väntetid.

Finns ju mycket man kan göra för att slå ihjäl tjugo minuters väntetid – jag vill också vara med!

Samtliga bilder tagna av A, utom den av Liza i profil; den knäppte jag.

Manlig nakenhet är, i ärlighetens namn, oftast inte särskilt upphetsande. Det är rätt sällan man (jag) som kvinna får tillfälle att frossa i det, och ännu mer sällan man verkligen uppskattar det. Jag vet att jag har skrivit någonting här tidigare om vilka hjältar som håller måttet, och jag tror att Douglas McCarthy kanske fick sig en släng av sleven då; men även om Dirk Ivens är en fantastisk musiker, scenpersonlighet och dessutom verkar vara något så sällsynt och gammaldags som en gentleman har han inte mycket att komma med jämfört Douglas McCarthy på det planet. Nitzer Ebb på scen är sex. Jag kan på rak arm inte komma på några andra band inom genren (utom DAF, givetvis) som är lika fysiska och lika sexuella, och definitivt inget annat som jag får den kicken av.

Så jag har dansat, knuffats, slagits, spräckt kjolen (knäade en jobbig kille som trängde sig framför mig och en annan tjej, och det höll inte nedre delen av sömmen ovanför slitsen i kjolen för), stampat, klappat, hojtat och njutit av Douglas’ ridbyxor, koppel och bara bringa i fulla drag; och nu är jag trött och ska gå och lägga mig och dricka te i sängen.

Massor av bilder, A tog mängder av bilder under spelningen och lekte lite med kameran efteråt också; ska slänga upp en del någon av de närmsta dagarna. Under tiden får ni kika på den här fina bilden av Bon Harris, som tackar för sig efter spelningen.

…spelar Nitzer Ebb på Allhuset – närmast en religiös upplevelse, hoppas jag på. De var fantastiskt bra på Tinitus förra året, och nu ska det spelas nytt material också. Hoppas att det håller måttet.

Jag ska försöka komma ihåg kameran – vill ha bilder på spektaklet! Det är alldeles för lite män i koppel och ridbyxor i mitt liv, man får passa på!

Det var härligt höstväder idag – soligt och milt, lite blåsigt. Jag har passat på att få en del trädgårdsarbete gjort, flyttat om en del plantor som stod illa till, och grävt upp och planterat ut mina vita jättebollökar Allium ‘Mount Everest’, som har satt sidolökar – det skrev jag om i våras, vill jag minnas. Nu är de helt nedvissnade sedan ett bra tag tillbaka, och bilderna jag tog av dem igår påminde mig om att det börjar bli dags att ta hand om smålökarna. Sagt och gjort; grepen i jorden, upp kom två stycken stora lökar, samt fem små, fina sidolökar. Fyra av dem har jag planterat ut i rabatten, de två originallökarna satte jag tillbaka på samma plats med varsin näve benmjöl, och den femte sidolöken tänker jag nog ge bort. De torra fröställningarna rök, tyvärr, men det kan inte hjälpas.

Jag måste återigen upprepa hur nöjd jag är med just Allium ‘Mount Everest’ – de är verkligen ett otroligt lyckat tillskott till rabatten, skulpturala och vackra, fina att se på hela säsongen; till skillnad från många andra släktningar (Allium aflatunense, t ex) håller sig bladen relativt gröna och fina långt in på säsongen, genom hela blomningen, och fröställningarna är också de prydligare och står sig bättre än många andra Allium. De har återkommit och blommat snällt även ett andra år, lika stora och fina som första året, och dessutom förökat sig i vår ganska feta och leriga jord. Det är inte illa pinkat för en stäppväxt som nog egentligen ska ha det ganska torrt och varmt, så ‘Mount Everest’ är av mina absolut bästa rabattväxter – pålitlig, problemfri, tjusig länge, syns långa vägar och gör mycket för helhetsintrycket.

Jag hittade lite gamla bilder av Souvenir de la Malmaisons blad, tagna den 23e juni år när den såg riktigt risig ut, som kan tjäna som jämförelse med dagens bilder. Stor skillnad, eller hur? Man ser fortfarande lite spår av kloros på dagens bild i att bladens ådror fortfarande är mörkare än resten av bladen, men färgen på de nyare bladen är nu mycket nära den färg Souvenir de la Malmaisons nya blad brukar ha – de är ganska ljust gröna i normala fall, och mörknar sedan med åldern till en djupare grön nyans.

Alltså; om rosblad ser ut såhär, prova att gödsla, lägg bananskal kring plantan och/eller lite järnskrot i jorden! Både kvävebrist, järnbrist och kaliumbrist kan ge kloros, och även om kväve- och kaliumbrist verkar vara vanligare är det svårt att vara säker på vilket det är man har. Kvävebrist kan uteslutas om man har god jord och tillför gödsel någorlunda regelbundet; kaliumbrist verkar vara vanligare än järnbrist, men det är svårt att veta vilket det är fråga om när man har uteslutit kvävebrist. Jag kunde konstatera att kaliumtillskott i form av bananskal och små, små mängder lövträaska (rikt på kalium, men starkt alkaliskt; bör endast användas i små mängder med stor försiktighet) inte fungerade, alltså försökte jag med järn, och det gick ju desto bättre. Förklaringen är, såvitt jag begriper, antingen att vissa växter kan få svårt att tillgodogöra sig järnet i jorden när ph-värdet är högt, ungefär mellan ph 7 och 8.5 om jag inte minns fel; eller så är järnhalten i jorden helt enkelt rätt låg.

Mer om kloros här och här.

För övrigt har en av våra Flammentanz ett par knoppar. Inte helt oväntat, jag såg flera blommande Flammentanz nere i koloniområdet förra veckan, och en av grannarnas blommar också om. På papperet är Flammentanz en engångsblommande klätterros, men i praktiken händer det tydligen att den ger en andra blomning dåliga år, när mycket av huvudfloret blivit förstört av regn eller dylikt. Jag ska försöka knipsa bort överblommat så fort som möjligt på dem nästa år, och se om det går att sätta i system även bättre år… tydligen kan den remontera litegrann i alla fall. Roligt.

Jag ska fortsätta med alla gamla bilder i någorlunda kronologisk ordning, men jag vill gärna visa ett par nytagna bilder av min Buff Beauty, som blommar riktigt mycket just nu – det är kul, ynklig och nyplanterad som den är.

Dessutom har vi äntligen en egen, bra kamera. A utnyttjade ett riktigt bra erbjudande på den utgående Nikon D40 hos Elgiganten, där han dessutom hade en rejäl summa pengar i presentkort liggande sedan förra julen. Så det har helt plötsligt blivit nästan oförskämt lätt att få till hyggliga bilder, med skärpan ungefär där man vill ha den. Tidigare har jag slitit med dels min egen 700-kronors digitalkamera – minns inte märke eller modell för ögonblicket, men ni kan säkert gissa hur lätt det är att få till hyggliga närbilder med den; och mammas Olympus, som ändå är riktigt bra för att vara en kompakt digitalkamera, tycker jag. Det lär väl bli ännu bättre allteftersom jag lär mig den nya kameran också. Härligt!

Jag kan redan avlägga preliminär rapport om det där experimentet jag håller på med, att stoppa ner järnskrot i jorden för att bota Souvenir de la Malmaison’s kloros: det verkar faktiskt fungera. Den är synbart grönare efter en dryg månad, särskilt de nyare bladen, och ser friskare ut överlag. Det är väl värt att ta med i beräkningen att det har regnat en hel del senaste veckorna, efter en längre tids torka tidigare under sensommaren, och det gör givetvis sitt till för allting ska se piggare ut. Men de bleka, gulgröna bladen har den haft hela sommaren, oavsett väderlek, och det är inte den sorts gulnande blad som uppstår vid torka. Jag tror alltså att det är järnbrist den har, och det verkar faktiskt som att den kan ta upp små mängder järn direkt ur jorden när järnet oxiderar – där har regnet också hjälpt till, såklart. Mycket bra att veta! Lite spikar nedstuckna i jorden kring plantan är ju lika enkelt som bananknepet mot kaliumbrist.

Inga knoppar, dock. Hepp! Nästa år, kanske… Men jag börjar, som sagt, bli smulan trött på den nu. Det kan för det mesta botas enkelt genom att ta en titt på bilderna av förra årets blommor, men jag funderar en del över hur många år man egentligen kan, bör och vill ge krånglande växter – när är det dags att ge upp och inse att de kanske bara inte trivs i den jord, det klimat och det läge man har att erbjuda? Eller att de kanske inte är så bra rabattväxter, oavsett hur vackra de är när de väl blommar?

En annan växt som jag gett upp nästan helt är höstanemoner, Anemone hupehensis, Anemone japonica och Anemone tomentosa. Det finns gott om enorma, praktfullt blommande höstanemoner här i området, för att inte tala om nere i Skarpnäcks Koloniområde, där de verkar vara snudd på ogräs här och var, men jag har aldrig lyckats få dem att etablera sig i mina rabatter.

De är notoriskt svåretablerade, och ska vara lite tveksamt vinterhärdiga här – klarar stark kyla när de är väletablerade, men tar lång tid på sig att komma till den punkten. Jag var oerhört svag för dem för några år sedan och har köpt säkert fyra-fem plantor över flera år, dels ett par namnsorter – den rent vita ‘Honorine Jobert’, och den rosavita ‘Königin Charlotte’, liksom en onamnad A. hupehensis och, till slut, ett par plantor av A. tomentosa, silvrig höstanemon, som ska vara både härdigare, mer livskraftig och dessutom blomma lite tidigare än hupehensis- och japonicasorterna. En eller ett par har försvunnit helt, några av dem lever än, men för en tynande tillvaro och de flesta av dem har jag aldrig sett i blom, bara en och annan knopp som inte hunnit slå ut innan första frosten, så jag har i stort sett resignerat och bestämt mig för att ge upp det där med höstanemoner, hur fina de än är. Det finns gott om andra tjusiga växter som trivs desto bättre hos oss.

Så det är alltså med viss förvåning jag kan visa upp den här bilden – det där är Anemone x hybrida ‘Honorine Jobert’, den första jag köpte, för gott och väl fyra år sedan; och det här är den första blomman den klämt ur sig. Kors i taket! Jag ska låta de andra vara, så får vi se om det händer något med dem också de närmsta åren – de gör inget väsen av sig, så jag kan lika gärna låta dem sitta där de sitter och bespara mig besväret att gräva upp dem och slänga dem på komposten.

Bilderna föreställer, uppifrån och ned, Rosa moschata ‘Buff Beauty’, fullt utslagen och lite fläckig av regnet; ‘Buff Beauty’ igen, halvutslagen knopp – den skiftar färg rätt mycket, som synes. Anemone x hybrida ‘Honorine Jobert’, vit trolldruva Actaea pachypoda – trevlig liten perenn skogsväxt, nära släkt med silverax och blodax, vilket syns på bladen och de vita blomklasarna, som kommer på försommaren, och känns på doften. Det är bären som är huvudattraktionen, dock – det finns även arter med röda och svarta bär, och den svarta trolldruvan, Actaea spicata, växer vilt i svenska skogar. Vill gärna ha en sådan någon gång, jag tycker mycket om den här rätt oansenliga lilla växten. Vidare fläderbär, Sambucus nigra, slingerstormhatt, Aconitum hemsleyanum ‘Red Wine’, vildkaprifol, Lonicera periclymenum ‘Serotina’ (?), som fortfarande blommar på ganska bra – det stora huvudfloret var i början av augusti i år, men blomtiden är mycket lång; och den vissna fröställningen av Allium ‘Mount Everest’.

Det är lustigt hur färgskalan i rabatten förändras på hösten. Även om jag väljer växter i i stort sett samma färgskala som för resten av året blir intrycket svalare på hösten än resten av säsongen; det är mer svart och vitt, de rosa och röda nyanserna är kallare och även de gula tonerna känns annorlunda, lite urvattnade och dämpade. Jag hoppas på mer gult nästa höst, i form av skäggirisen ‘Blessed Again’ och min nyinförskaffade vaxklocka, Kirengeshoma palmata – antagligen är det överdrivet optimistiskt, med all sannolikhet blir det först hösten efter den, om alls; men hoppas kan man ju.

Snart kommer de blekt violetta tidlösorna, dessutom, och förstärker det kyliga intrycket. Kanske är det mest ljuset..

Minns ni den här bilden? Det här inlägget på Too Fat For Fashion gjorde mig glad, för att det känns som rätt sätt att visa ”plus size”-modeller, till skillnad från Jean-Paul Gaultiers prêt-a-portervisning häromåret; här läggs inget fokus på storleken, utom möjligen i form av bakverken på en av bilderna. Men det är hemskt lätt att övertolka sådant; jag vet inte ens om jag ska tycka att det är lite trist eller helskönt – lite både och, kanske.
Å ena sidan kan man läsa in en hel del negativa stereotyper i det, om man vill; hon är en ”mullig modell”, alltså är det klart att hon äter en massa onyttigheter, det kan tänkas antyda att eftersom hon är ”stor” (i förhållande till de utmärglade 14-åringar från Östeuropa vi är vana vid att se i den här sortens kläder, det vill säga) så behöver hon inte tänka på vad hon äter, utan kan frossa loss – och ingetdera är sant, givetvis. Jag är övertygad om att den här kvinnan lägger ner oerhört mycket tid, energi och arbete på att se ut som hon gör.
Å andra sidan kan man kanske, med lite god vilja, läsa in ett diskret litet fuck you till just den kvinnosyn som gör att man i nittionio fall av hundra väljer att visa kläder på utmärglade 14-åringar, trots att målgruppen rimligtvis är både betydligt äldre och betydligt tyngre; men alltför optimistisk vill jag inte vara.

Kanske är det bäst att bara njuta av bilderna? Modellen heter Johanna Dray, och hon är knappast större än en storlek 46, vilket brukar vara den största av ”standardstorlekarna”, på gränsen till de ”stora” storlekarna, vilket också är rätt ironiskt; plus size-modeller är sällan plus size i faktiska klädstorlekar. Men hon är ändå fruktansvärt snygg, och det gör mig glad att se så ohämmat vackra bilder på en ”stor” modell.

Jag har inte lyckats gräva upp vidare mycket info om Johanna Dray, men en gammal artikel om kontroversen kring sjukligt magra modeller häromåret i San Francisco Chronicle har en liten intervju och ett par bilder, och här finns lite info och några citat på franska, några bilder och ett videoklipp. Jag vet tyvärr inte vare sig vem som tagit de här bilderna eller var de ursprungligen publicerades.

Ja, i själva verket har jag givetvis suttit och ruvat på de här bilderna sedan i juni bara för att kunna lägga ut dem lagom till hösten, nu när det börjar bli dags att beställa hem tulpanlökar. Absolut!

Det har varit en ganska värdelös trädgårdssommar i år. Jag har inte alls hunnit med så mycket som jag hade tänkt mig, och efter en tidig, fin vår blev det inte så mycket av rabatterna när tulpanblomningen väl var över. Visst är det väsentligt bättre än förra året, jag har fått se ett par efterlängtade perenner i blom och fått lite mer struktur på allting, men vissa växter tar lång tid på sig att utvecklas, andra trivs nästan alltför väl och brer ut sig en hel del på andra plantors bekostnad. Den ljusgula alpstormhatten Aconitum lamarckii måste flyttas, t ex, den blev inte alls en dryg meter hög, som angivet – om man inte med drygt en meter menar nära två meter hög och en meter bred, det vill säga. Den är hemskt tjusig, men enorm och står alldeles för långt fram i rabatten.

Vidare har jag äntligen skaffat en Rosa moschata ‘Buff Beauty’ – hudfärgad myskros, 1939, som jag skrivit om tidigare. Vi tog ner ett sjukt äppelträd, ‘Ingrid Marie’ som angripits av fruktträdskräfta, och det släppte fram en hel del extra solljus till södra halvan av långa östra rabatten, tillräckligt mycket för rosor, som behöver minst sex timmar sol om dagen under växtsäsongen. Buff Beauty remonterar och går i en färgskala som ligger nära Gloire de Dijon i samma rabatt, och båda remonterar och kan användas som klättrare, så jag tror det blir bra. Blomformen skiljer sig en del, liksom växtsättet, men variation förnöjer, och skillnaderna i växtsätt tror jag är mest positiva; Gloire de Dijon som har mer utrymme uppåt än åt sidorna blir hög och jämförelsevis smal, medan Buff Beauty blir lägre, men bred och har mer utrymme åt sidorna. Den har flera knoppar på gång, jag ska slänga upp bilder så ni får se när de har slagit ut.

En som däremot inte har knoppar på gång är Souvenir de la Malmaison. Jag är en tålmodig själ, det är helt ok att få vänta flera år på att en ros (eller en perenn, för den delen) ska bli något; dessutom är det delvis mitt fel att SdlM är så seg i starten – jag har misshandlat den en del. Oavsiktligt, men det hjälper ju inte.. och jag börja bli smulan trött på den nu. I år har den lidit svårt av kloros, förmodligen orsakad av järnbrist, trots att andra rosor i samma rabatt, bara någon meter bort, har varit gröna och fina. Jag har gett den järnskrot, och letar med ljus och lykta efter någon form av järntillskott som fungerar lite snabbare – hittar bara järnrik växtnäring med högt kväveinnehåll, och det är inte bra så här sent på året; funderar på att prova att ge den Hemofer eller Blutsaft och se om det fungerar. Kelaterat järn verkar snabbast, men innehållsförteckningen på Apotekets järntillskott gav inte vidare klara besked på den punkten.

Annars är det mycket iris just nu. Jag vet inte riktigt varför jag har missat dem tidigare – sedan förra året har jag två skägglösa, Iris sibirica ‘Butter and Sugar’ och Iris chrysographes ‘Black Knight’, och idag har vi varit på Zetas med Sara och Mattias och skaffat ett par skäggiga: Iris germanica ‘Blessed Again’, som har stått inköpslistan ett tag, en amerikansk återblommare i samma färgskala som ‘Butter and Sugar’, vitt och ljusgult, fast tvärtom; ‘Butter and Sugar’ har gula slöjor och vita flaggor (jag är nu inte helt säker på terminologin; har för mig att de nedåtböjda kalkflikarna kallas slöjor på svenska, det som på engelska kallas falls, och de upprätta flaggor, standards på engelska, men jag har googlat förgäves i två dagar utan att lyckas få det bekräftat. Kanske har jag fel; men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar) medan ‘Blessed Again’ då har ljusgula flaggor och vita slöjor.
De skiljer sig naturligtvis en hel del åt i växtsätt också – skägglösa irisar är sirligare, har mindre blommor än de skäggiga och bara en blomma per stjälk, medan ‘Blessed Again’ som alla germanicor bär flera blommor per stjälk, har kortare och bredare blad än sibiricorna och gör ett betydligt biffigare intryck. ‘Blessed Again’ är det som i den amerikanska iristerminologin kallas en Intermediate Bearded, förkortas IB, och det betyder helt enkelt att den är mellanhög; kring halvmetern eller strax däröver. Det finns en massa olika klasser; den här bilden ger en översikt över de olika storleksklasserna – från pyttesmå Miniature Dwarf Bearded på bara en decimeter eller två och Standard Dwarf Bearded över IB, Medium Tall Bearded och Border Bearded upp till de största, Tall Bearded, som kan bli dryga metern höga.

Vissa irisar kan blomma om – framför allt vissa germanicor, men en del sibiricor ska också kunna ge en andra blomning under gynnsamma förhållanden. Skäggirisar vill ha det soligt, varmt, torrt och ganska välgödslat, och för att de remonterande sorterna ska orka blomma igen krävs ganska optimala förhållanden. Jag vet inte hur det blir med den saken i vårt klimat; ‘Blessed Again’ ska vara en pålitlig återblommare även i jämförelsevis kalla klimat, men jag tror att detta med remontering hänger mer på sommarhetta än milda vintrar, och även om våra mellansvenska vintrar faktiskt är rätt snälla jämfört med vissa delar av den amerikanska kontinenten, som är den norm diskussioner om de amerikanska hybriderna ofta utgår från, så är våra somrar både svala och blöta i jämförelse. Vi får se hur den tar sig, helt enkelt.

Den andra irisen vi köpte idag är en riktigt lyxiris – en importerad Tall Bearded som heter ‘Anvil of Darkness’ och är, just det, svart. Den är kanske inte fullt så svart som vårt förstahandsval ‘Before The Storm’, men bra nära; och ‘Before The Storm’ har vi hur som helst inte lyckats få tag i. Ska bli oerhört spännande att se om och i så fall hur den tar sig i våra rabatt – vi får skämma bort den en hel del, misstänker jag, men jag har faktiskt en lagom torr, varm och skyddad plats på lut åt den i östra rabatten. Jag hoppas verkligen att de kommer att trivas.

Tulpanerna är, uppifrån och ned, en ganska bedagad ‘Gavota’, slutet av maj; ‘Black Parrot’ i full blom, början av juni; en vissen ‘Carnaval de Nice’, början av juni; ‘Estella Rijnveld’, i olika stadier av blomningen, början och mitten av juni. Jag kommer nog att beställa alla de här sorterna i år igen, plus några nya.

Mest bara bilder.

På fyrtio-, femtio- och sextiotalen fanns det ett pensionat i Kesudalen – Panget, det tog rätt många år innan jag förstod att det var en förkortning av ordet pensionat. Det verkar ha rucklats rätt ordentligt där när mamma var ung, jag har hört en del historier om en årligen återkommande påskmaskerad (ägaren klädde alltid ut sig till piratkapten) och så länge jag kan minnas har stället stått tomt och förfallit. Nu är det på god väg att bli upprustat av den gamla innehavarens barn och barnbarn, som ska ha det som gemensamt sommarställe, vilket är väldigt roligt. Det ligger mycket vackert, ett av de finaste lägena i Kesudalen, och huset är fint. Det här är då fram- och baksidan av en gammal reklambroschyr för just Panget när det begav sig, förmodligen från tidigt 50-tal, som sitter uppsatt på en dörr i vår stuga.

Förlustelserna i Kesudalen är betydligt beskedligare nuförtiden – ett glas vin, öl eller sherry i kvällssolen på ängen framför stugan…

…och en roddtur upp i ån i solnedgången. Vi såg en hel del bäver i år igen – här patrullerar en av dem några varv fram och tillbaka framför båten, bara ett tiotal meter bort.

Mamma och Andreas i båten.

Luna, den Skumme! Vi hade fint väder, det blev till och med en del badande av, mest i ån…

…och en utflykt till Gammelgården i Ljungdalen, såklart. De har fina trädjur där, vilket åtminstone Luna uppskattade mer än våfflorna och kokkaffet.

Och förra årets tätning har funkat bra – det var torrt i stugan när vi kom upp i år, och ser inte ut att ha läckt in under vintern.

Har dåligt samvete över hur jag försummar framför allt trädgårdsbloggandet. Jag skyller på semester, jobb och fritid – allt jag gör istället för att behandla bilder, lägga upp dem och skriva om dem här, i själva verket…
Jag har haft mycket jobb över sommaren, vilket är bra, givetvis, men det har varit bitvis lite väl mycket av det goda. Semesterveckan i Kesudalen var fantastiskt trevlig, som alltid, men jag var nästan tröttare efter den än vad jag var när vi åkte. Det blev två besök i Sundsvall – ett på hemvägen också, eftersom det uppstod ytterligare lite mer tröttsamt och deprimerande drama i Sundsvall under vår vecka i Kesudalen, och dessutom hade vi sådana snudd på löjliga mängder kantareller med oss ner att var rätt skönt att få skänka bort en del av dem till mormor, som behövde sällskap och uppmuntran. Inga hjortron i år, dock – det är visst ett dåligt hjortronår överallt.

Veckan efter hade vi Luna, på lördagen var A, Luna och släkten på femtioårskalas i Norrköping, jag och mor såg Aida på Opera på Skäret utanför Kopparberg. Inte den bästa uppsättningen jag har sett kanske, men sången var fantastisk, jag har aldrig sett Aida förut och det är alltid kul ändå. Måste verkligen ta itu med detta med Wagner, för övrigt; jag har velat se Nibelungentrilogin i evigheter, och nu när den äntligen spelas på Stockholmsoperan, för första gången på fyrtio år eller något i den vägen, är det naturligtvis lögn att få tag i biljetter.

Vidare har vi träffat folk, Sara och Mattias samt Martin och Emelie mest, och så Liza och Alex såklart – det är lustigt hur det blir, numera umgås vi mest med folk just i par. Det bara blir så, alla är ju mer eller mindre stadgade nuförtiden; bor ihop, har eller är på väg att skaffa eget hus, gifta eller närapå, en del av dem på väg att skaffa barn. Det är skönt – vilsamt, odramatiskt, trevligt. Jag saknar inte dramat, intrigerna och neuroserna från förr i tiden; jag har gått igenom något som väl närmast kan kallas en sorgeperiod efter ett par gamla vänner, och nu när jag har sörjt färdigt förstår jag inte hur jag orkade.

På bilden sitter mormor och är glad i solen på Holmö Brygga strax utanför Sundsvall – en kort utflykt, lunch eller fika, frisk luft och grönbete; svårare än så är det inte. Pappa och Erik är i Sverige, så det dyker kanske upp bilder på dem också så småningom, och förhoppningsvis någon bild från Italienresan i april, Kesudalen och, pust, tulpanerna och allt som blommat sedan dess i trädgården…

Pappa mår bra. Hur det går på sikt får man väl se, men än så länge (peppar peppar, ta i trä) ser det bra ut.

Snart, snart, snart – om en vecka åker vi. Det blir bara en vecka i år igen, kanske mer nästa år, den som lever får se. Vi måste förbi Sundsvall en sväng, dock, och det blir en förfärlig massa åkande; mor kör upp på torsdag, det pågår en massa tröttsamt Drama och Kris och Katastrof i släkten nu igen, jag tar tåget upp på lördag förmiddag – ser fram emot den tågresan också, sovmorgon i första klass, kan det bli bättre? Bara nu inte tåget går sönder. Sundsvallstågen är opålitliga, och jag har ingen lust att bli strandsatt i Söderhamn; jag vill få njuta av min tågresa i fulla drag, så håll tummarna, är ni snälla. Jag älskar att åka tåg.

Så ska vi åka en sväng med mormor, som bara varit utomhus någon enstaka gång den här sommaren, på lördagen; åka ut till havet kanske, sitta och dricka kaffe någonstans, köpa färskpotatis i gårdsbutik… något i den vägen. Sedan, på söndagen, plockar vi antagligen upp A på stationen i Sundsvall, och sedan äntligen iväg västerut mot Kesudalen.

Jag har fått för mig att jag vill åka till Berlin. Jag har varit mycket i Tyskland, eftersom pappa bodde där i rätt många år, men Berlin har jag aldrig varit i; pappa bodde i Västtyskland, först en bondby utanför Erlangen i norra Bayern där det luktade koskit jämt, det satt krucifix på alla husgavlar och man sockrade popcornen på marknaden; sedan i en idyllisk liten stad med rester av en medeltida ringmur och vinodlingar i Bergstrasse, nära Darmstadt och Frankfurt am Main. Vet inte riktigt varför vi aldrig kom till Berlin – fel håll, kanske, vi åkte oftare söderut och västerut, till Strasbourg, Heidelberg, Bamberg, Rotenburg; men det verkar ju som om jag har missat något.

Man kanske skulle ta tåget till Berlin…