Om kroppsligt motstånd

Minns ni armhåleupproret i våras? Kvinnan i melodifestivalpubliken som helt självklart och omedvetet råkade visa en hårig armhåla när hon applåderade en artist? Det, eller snarare alla vidriga reaktioner på det, fick mig att låta mitt eget underarmshår växa ut, efter många års mer eller mindre slarvig rakning. Jag har tydliga åsikter om vissa delar av min kroppsbehåring som jag inte är beredd att rucka på, baserade dels på bekvämlighet och dels på estetiska val, men just de små tussarna under armarna känner jag inte särskilt mycket för åt vare sig det ena eller andra hållet; jag tycker inte de är äckliga eller fula, jag tycker inte att de är påfallande vackra heller, särskilt eftersom min hårväxt där är ganska gles och tråkig. Hade jag fått rejäla buskar hade det varit roligare; hade jag fått de fantastiska röda tussar som en rödhårig tjej visade upp i Facebook-gruppen Ta Håret Tillbaka hade det varit en helt annan femma, det var otroligt fint.

Det ska sägas att jag i min naivitet faktiskt inte trodde att kroppshår på kvinnor var särskilt upprörande i dagens Sverige heller, och det spott och spe som riktades mot den kvinnan chockerade mig. Så jag slutade raka armhålorna, valde en hygglig hårdag och fotograferade resultatet, som många andra; för att normalisera det faktum att vi alla har hår under armarna, för att hjälpa till att driva hem poängen att det inte på något vis är äckligt, ohygieniskt eller, framför allt, okvinnligt att ha hår under armarna; tvärtom. Det är mänskligt, och kvinnor är människor.

Det tog ett tag bara. Det verkar inte bli mer hår än såhär, och jag är lite besviken; jag har givetvis diskuterat det där med löshår en del, särskilt med bästa Klara såklart, så drugor vi är, har till och med testat med en påse löshår hon hade kvar efter en rödhårig period och letat på Taj Mahal, som såvitt jag vet fortfarande har Stockholms bästa utbud av löshår, men den röda nyans jag färgar mitt hår är tyvärr inte så vanlig. Det matchar inte, och medan jag är beredd att acceptera att mitt eget hemodlade hår inte matchar vidare väl är det ett absolut krav att löshår gör det. Är det värt att göra alls är det värt att göra snyggt och ordentligt.

För det är ju en gång för alla så att naturlighet egentligen inte har särskilt mycket med saken, själva huvudfrågan att göra. Ja, kvinnor är av naturen håriga, nästan lika håriga som män, men även om det kanske är viktigt att vi är medvetna om det  - det är något av en självklarhet, trots allt – är det är inte därför jag tycker att frågan är viktig. Jag ger inte mycket för begrepp som ”naturlig” och ”äkta”. Det är tämligen innehållslösa begrepp som mest tjänar till att distansera sig och peka ut sin motsats, det onaturliga, det oäkta, vilket är i bästa fall rätt onödigt och i värsta fall bigott. Naturliga ingredienser? Visst, gärna det, men det är en minst sagt luddig term som kan betyda i stort sett vad som helst. E-kolibakterier är också naturliga. Naturligt sminkad? Det är en skrattretande term, men jag använder den själv, i brist på kortare sätt att uttrycka ”kraftigt sminkad för att ge ett relativt osminkat intryck”; det är höjden av artificialitet och jag gillar’t. Naturligt vacker? Tja, även silikon förekommer i naturen, och även om jag har åsikter om plastikkirurgi också tycker jag rätt illa om det begreppet, ett begrepp som ofta används för att premiera normativ skönhet, smakfull, tillrättalagd och välanpassad skönhet som inte stör, avviker eller bryter mot några oskrivna regler. Riktiga kvinnor? Till skillnad från vilka kvinnor då? Det är ett begrepp som härskar och söndrar, som angriper alla kvinnor – smala såväl som tjocka, håriga såväl som hårlösa, cis såväl som trans – och skapar konflikt där inga motsättningar egentligen finns.

Men jag gillar artificialitet; jag tycker att vår förmåga till artificialitet är det som gör oss som människor till något mer än bara högt utvecklade primater. Vår förmåga att skapa och vår förmåga till konstgjordhet är en del av det som gör oss till mer än intelligenta djur, det som gör oss till människor, och det är vackert så.

Nej, vad det handlar om är rätten till våra egna kroppar. Rätten att ha håret kvar eller ta bort det, rätten att bära smink eller låta bli, rätten till ett personligt, estetiskt uttryck, rätten att klä sig hur man vill utan att bli antastad, rätten att säga nej – eller ja! Ett ja är fullkomligt meningslöst utan rätten att säga nej. Rätten att vara sin egen, självständiga människa och få fatta egna, självständiga beslut kring kroppen man lever i. Håret under armarna blev en symbol för motstånd mot patriarkalt förtryck, igen. Det kanske den var hela tiden, men jag trodde verkligen att vi hade kommit lite längre, och följaktligen fick mitt underarmshår växa ut och läggas till det passiva motstånd jag praktiserat sedan tonåren; att inte banta, att inte vara smal, att inte ge efter för min mors ganska välmenta försök att få mig att äta mindre, för mormors absurditeter om figuren, inte konformera och göra mig av med de ganska få kilon som skulle göra mig mer bekväm i samhällets ögon. Jag vill inte. Jag kan känna trycket, såklart, jag kan absolut tänka att jag nog skulle vara ännu finare utan fem-tio kilo barlast eller så, rätt ofta, men jag vill inte. Jag tvingar mig själv att vara nöjd och stolt. Jag vill bevisa att det går, och det gör det faktiskt; jag klarar det. Jag verkar dessutom ha en viss förmåga att övertyga andra, och det är ju nästan något av en samhällsgärning.

Håret, de, glesa, ynkliga tussarna under armarna, tänker jag nog också behålla tills vidare, av rent estetiska skäl. Det bildar en elegant kontrast till min gammalmodigt, överdrivet feminina stil, och det är nog tämligen historiskt korrekt dessutom, om man vill fästa vikt vid sådant – vilket jag egentligen inte vill, men nog är de där bilderna av en gudaskön och orakad Sophia Loren tilltalande? En värdig stilikon.

Hemliga hatten

Fint foto av Marita Hägg.

Och här är den hemliga hatten, som var hemlig mest för att jag inte var säker på hur det skulle bli. Det där med hur man bäst fäster ett par rådjurshorn med tillhörande pannben vid sin egen skalle kändes en smula oklart till en början . Men den blev bra, den får läggas till listan över småkonstiga och praktiskt knepiga projekt som slagit väl ut, tillsammans med skohatt, Carmen Miranda-turban och lite annat smått och gott. En gång byggde jag en stor svart bicorne av moiré, under en märklig och ganska kortvarig stilfas då jag gjorde sotsvart trasgot med directoire- och revolutionsinfluenser via Adam Ant och Vivienne Westwoods piratkollektion, men den är utlånad och jag tenderar att glömma bort den.

Jag känner dessutom att jag kanske börjar få kläm på det här med huvudbonader fullastade av skrymmande och ibland tunga prydnader, också. Turbanen väger mer än den här, och är följaktligen ganska ansträngande att bära, men det här gick som en dans. Den slet och drog inte i hårrötterna, gav inte huvudvärk och kändes relativt lättburen, förutom att jag råkade stånga folk ibland när jag glömde att jag var ett par decimeter längre än vanligt. Alla som blev stångade i lördags: förlåt.

Rent praktiskt är det här en tämligen okomplicerad, oregelbundet droppformad fascinator med litet, uppsvängt brätte i ostronfärgad 50-talsbrokad, samma tyg som förra nyårets klänning. Rådjurshornen är stadigt fastsydda medelst tre pälskrokar och några naturliga små hål i pannbenet, och hela härligheten är dekorerad med ett trasigt pärlhalsband, en rad små barockpärlor från ett slaktat halsband längs brättets kant, samt en oäkta droppformad barockpärla. Det absolut bästa som finns för att fästa sådana här dårskaper i håret är försvarliga mängder perukklämmor; små metallhårspännen med tänder, som ofta används för att fästa postischer och peruker. De sitter stadigt i utsläppt såväl som uppsatt hår, och biter sig fast  i till och med ganska kort hår, skulle jag tro.

Nästa skojiga hatt har inte riktigt materialiserat än. Om ett par veckor fyller jag år, uråldrig blir jag, och samma helg är det Fröken Frauke Presenterar: Cuba Libre! vilket, faktiskt, nästan kräver sin Carmen Miranda-turban, så jag ska väl försöka piffa upp den och en favoritklänning, eller så. Tygblommor tror jag på. Massor av tygblommor, eller möjligen något inspirerat av Doris garderob i Jönssonligan på Mallorca – är det rekord i fulkulturreferenser, för övrigt? Jag älskar Birgitta Andersson. Den som lever får se, hur som helst, i synnerhet den som kommer och firar med mig på Fröken Frauke Presenterar den 26e maj.

Elva frågor

Det här är alltså en så kallad bloggutmaning. Jag har blivit taggad av Kristina på Dahling It’s Vintagy!, och fått elva frågor att svara på. Eftersom det har varit en smula dött här senaste veckan, och jag har fullt sjå med att sy saker åt bästa Klara just nu, kan det ju passa ganska bra – jag uppdaterar och får lite bättre samvete, ni får veta elva saker om mig som ni möjligen inte alls ville veta, men så är det ju med bloggande överlag, eller hur?

Trädgårdsdagbok och semester

Giardino Giusti, med Palazzo Giusti i fonden.

Jag har börjat skriva om trädgården igen. Gjorde det rätt mycket förr om åren, men senaste tre åren eller så har varit ganska hektiska och det har inte blivit av. Nu är jag igång igen, och jag startade en andra blogg för de inläggen; det är så annorlunda det mesta jag skriver om här, och jag vet att trädgårdsprat kan bli väldigt trist och torrt för den som inte är botaniskt intresserad, så vill man läsa om min trädgård, och andra trädgårdar jag besöker, kan man med fördel lägga Den pimpinetta trädgården på minnet. Det kommer att bli mer bilder där, men mycket text också. Jag är ju långrandig av mig.

Imorrn bitti åker jag till Dubrovnik med mor. Det ska bli skönt. Kanske finns det fina trädgårdar att besöka där med – vi brukar försöka leta upp botaniska trädgårdar, eller fina parker eller slottsträdgårdar, när vi reser tillsammans. Mitt bästa trädgårdsminne från alla resor är, hittills, Giardino Giusti i Verona; den trädgården var som ett litet mirakel, en hemlig trädgård bakom en anonym putsfasad, en stilla, tyst och tidlös oas mitt inne i det heta, bullrande Verona. Den anlades på 1500-talet, gjordes om på 1700-talet och restaurerades på 1900-talet, i klassisk, sträng italiensk stil med höga cypresser, marmorstatyer, citrusträd i krukor, spelande fontäner, en buxbomslabyrint och en konstgjord grotto. Goethe besökte den på sin italienska resan, liksom en mängd andra kända historiska turister, men när vi var där var det tomt, svalt, luften var hög och frisk och klar, citronträden blommade. Kanske var det så paradisiskt delvis för att vi var trötta och stressade när vi kom dit, men inte enbart. Mainau, visst, Keukenhof absolut, men Giardino Giusti, det var ljuvligast av allt.

När jag blir tant på riktigt ska jag åka på rundresor och besöka kända trädgårdar i Italien, Frankrike och England. Jag ska ha en tax också, och tre älskare, men de får nog inte följa med.

Iron Sky, post scriptum.

Och för övrigt vann jag en affisch, signerad av regissören.

Jag kapitulerar. Med risk för spoilers; Iron Sky var bra. Korsetten utanpå den kortkorta tajta uniformen visade sig vara en rolig och lite vass knorr på den ursprungliga, betydligt mer trovärdiga uniform huvudpersonen Renate Richter bär från början, hela filmen formligen myllrar av politisk humor, med sparkar riktade åt alla upptänkliga håll, och jag hade jätteroligt. Laibachs musik är välgjord, som förväntat, och smälter väl in, vilket jag kanske hade funderat en smula över; bra filmmusik ska ju egentligen inte märkas för mycket, bara förstärka handlingen. Det här är musik åtminstone jag noterade och reflekterade över, men det kan ju ha att göra med att deras medverkan är en tungt vägande del av anledningen till att jag såg filmen, och den utgjorde en stor del av nöjet, dessutom. Wagnerriffen är givetvis talrika, snyggt inbäddade och ofta roliga i sig, och det förekommer åtskilliga referenser till andra delar av deras produktion, från ett sekundsnabbt klipp ur Tanz Mit Laibach till stora delar av Volk-skivans tolkning av The Star-Spangled Banner. Volk-skivans V används för övrigt som symbol i en bärande del av intrigen.

I övrigt är den relativt välförsedd med roliga kvinnliga karaktärer. Tre är inte jättemånga, men klart fler än mången actionkomedi, vilket inte hör till vanligheterna i filmer av den här typen. Överlag är framför allt det moderna Amerika som framställs i filmen ett samhälle som i ganska hög utsträckning styrs av kvinnor, inte bara Sarah Palin-satiren till president och hennes osannolikt klädda och tämligen heta pr-ansvariga, utan även en hel del anonyma kvinnliga militärer. Den rör sig utefter en tilltalande gråskala där de riktiga hjältarna är få och de riktiga skurkarna färre, där nazister och ryssar inte nödvändigtvis är onda och amerikaner inte nödvändigtvis goda, vilket även det är skönt.

Specialeffekter har jag inga åsikter att tala om, men det hela slog mig som snyggt och välgjort; jag gillade de glimtar man fick av en märkligt stagnerad värld på månens baksida, med vissa tekniska framsteg gjorda på vissa plan – uppenbarligen, eftersom man inte bara lyckats ta sig dit och hålla sig vid liv, utan även bygga ett aningen otympligt och svårdrivet stridsskepp i jätteformat, naturligtvis döpt till Götterdämmerung – men estetik och mycken vardaglig teknologi kvar på 40-talet. Skildringen av ett politiskt extremistiskt elitsamhälle som helt saknat influenser utifrån under lång tid är rätt välgjord, och det är såklart oerhört snyggt och oerhört dieselpunk, med luftskepp, enorma, rudimentära datorer och enorma pistonger för hela slanten. Den låga budgeten syns här och var, men det stör inte mig, och jag uppskattade en del små detaljer, som Fräulein Richters underkläder, tolkningarna av tredje rikets uniformer och interiörerna folk lever och rör sig i, högt och rent. Hålen i intrigen på de här punkterna är det synnerligen lätt för mig att rycka på axlarna åt; jag gillar ju det absurda, storslagna, osannolika och campiga, som redan har konstaterats.

Och sista tredjedelen av filmen har en isande, besk biton som i allra högsta grad går igen i slutet; det finns ett starkt drag av svart, absurdistisk humor och vass politisk satir i Iron Sky, vilket kom helt och hållet som en behaglig överraskning det med. Iron Sky är en komedi utan några större pretentioner, inte tu tal om den saken, men det är en komedi som framgångsrikt gör humor av ett antal av vår tids största rädslor.

Så. Vad tyckte ni, kära läsare, om Iron Sky?

Iron Sky

Jag kan inte minnas senast en film väckte så stort, och så allomfattande, intresse i min bekantskapskrets. Idag är det premiär och jag har fått förfrågningar om att gå på premiären i inte mindre än tre olika organiserade större sällskap, och jag ska faktiskt gå, trots att det är minst lika udda att jag själv deltar i haussen – det har nog aldrig hänt förut, inte överhuvudtaget.

Jag har en bekännelse att avge: jag är inte särskilt intresserad av film. Jag föredrar, och jag är väl medveten om hur närmast barockt det här kommer att låta, böcker, opera och torr pratradio. Jag har ingenting emot film, eller tv-serier för den delen (filmföljetonger, i dessa dagar då TV är något av ett döende medium?), det är bara ett berättande medium som jag inte trivs lika bra med som vissa andra. Bra film är fantastiskt, underhållande film kan jag uppskatta högt och rent, men jag blir lätt rastlös av film om den inte är riktigt underhållande, och jag kan tycka att film är alltför uppslukande, alltför manipulativt, jag blir lätt trött och lite irriterad av hur medvetet mediet ofta spelar på mina förväntade känslor och reaktioner. Jag är lättrörd och mesig, dessutom, jag har mycket svårt för realistiska våldsskildringar av alla slag, kan bli fysiskt illa berörd och har svårt att stanna kvar framför skärmen, så jag undviker en mycket stor andel av den film som produceras idag, för att jag vet att jag bara kommer att må dåligt ändå. Det är sällan jag har lust att se på film. Film är inte mitt favorittidsfördriv.

Hype är också ett fenomen som kan få mig att bli barnsligt motvalls, att inte vilja se en film mest bara för att alla andra höjer den till skyarna. Enligt den logiken borde jag inte vilja se Iron Sky, men för en gångs skull är jag ombord på tåget – det är nazistkitsch, den är finskproducerad (och jag har faktiskt sett filmmakarnas gamla Star Trek-parodi, Star Wreck: In the Pirkinning, och haft ganska roligt åt den) och, framför allt, det är Laibach som gjort musiken. Om Laibach varit det allra minsta lilla involverade borde det vara bra, det borde vara snygg, rolig och intelligent fascistoid kitsch precis i min smak.

Alltså ska jag, för första gången i mitt liv, gå på filmpremiär i tematiska kläder. I den gulbruna uniformen, för att vara specifik, med hr. H och en samling bekanta. Någon gång ska väl vara den första.

Avlägger rapport senare, om jag inte blir alltför besviken. Förekomsten av korsett utanpå kortkort tajt uniform är en smula illavarslande; förekomsten av Udo Kier och Laibachs Volk-V överallt, som mössmärken och Gud vet allt, bådar däremot gott.

Kärleksförklaring till urmodiga underkläder

Jag hade second hand-tur på (och efter) vintagemässan Bakåt-Framåt härom helgen och fick bland annat tag i ett par långa behåar, troligen 60-tal, som passade – en som en smäck, en tillräckligt bra. Just långa behåar, eller longlines som det helt svengelskt blir i dagligt tal mellan mig och min bästis Klara, lika uppslukad av ämnet som jag, är något av ett kapitel för sig. En lång behå är, som namnet antyder, en behå som går ned en bit på bröstkorgen under kuporna, ofta ned till midjan. De var vanligt förekommande fram till 70-talet ungefär och kan bäras med lättare höfthållare som ett bekvämare alternativ till hel korselett, under plagg med åtsittande liv och vid kjol, funkar utmärkt om man drar olika storlekar på över- och underkropp, och så vidare. De ger lite extra stöd åt bysten, överkroppen får en slät, jämn silhuett utan de synliga kanter som en vanlig behå kan åstadkomma och de ger en fint markerad midja, utan att egentligen sitta åt särskilt hårt. Det är på många vis ett otroligt praktiskt och användbart underplagg, men svårt att få tag i.

Korseletter finns fortfarande på marknaden. Vanliga behåar av äldre slag går det också att få tag i, både gamla original, nutida produktion av 50- och 60-talsmodeller som fortfarande säljer bra – Triumph’s Doreen är en välkänd klassiker, som faktiskt även finns som longline - liksom ett antal företag som tillverkar behåar baserade på, eller inspirerade av, gamla bullet bras och liknande behåar. De flesta tillverkare av longlines är små märken som gör underkläder av ålderdomligt snitt för en kundgrupp med ganska hög medelålder. Distribution i Sverige och via nätet är det lite si och så med, och storleksutbudet är också speciellt; det är mycket svårt att få tag i både stora kupstorlekar och små bandstorlekar. 90 B, till exempel, är det relativt lätt att få tag i, men jag drar 75 F, och även om äldre modeller är ganska förlåtande och variationen i storlekssystemen stor är det svårt att hitta något som sitter riktigt bra. Två stycken på ett bräde, en som sitter ganska bra och en som  sitter perfekt, det är flax utan like.

Talande nog är den som sitter perfekt inte alls en storlek jag normalt sett kan ha; 38 D, vilket motsvarar 85 D i den europeiska standarden och samma kupstorlek som en 75 F, men den borde sitta löst på mig. Det gör den inte. Den är perfekt, och kan  ärligt talat vara ett av de bekvämaste underplagg jag någonsin ägt, samtidigt som den ger mig en helt vansinnig - vansinnigt snygg - silhuett. Den har kupor av det där slaget man kan peta ut ögon med. Det kan alltså vara väl värt att prova särskilt äldre longlines i större bandstorlekar än  man normalt sett drar, och då får man dessutom gå ned i kupstorlek – eftersom själva kupan på en 75 F är lika stor som den hos en 80 E, 85 D, 90 C och så vidare – vilket förenklar saken om man drar stora kupstorlekar. Värt att veta för den som letar efter en lång behå.

Tyvärr är den vit, vilket jag tycker är en hopplös färg på underkläder, det blir snabbt fult i tvätten och är dessutom opraktiskt under kläder. Jag föredrar beige och äldre underkläders klassiska persikonyanser, som är vackra och osynliga genom ljusa och transparenta plagg. Den är är dessutom ovanligt ful, med stadiga, gräddvita resårband i kors runt bysten som skär sig mot den kritvita nylonspetsen i resten av plagget och inte hjälps upp av en pytteliten, rörande solkig rosa silkesros placerad mitt i krysset mellan kuporna, men det spelar ingen roll. När man ger så rasande snygg form under kläder, och dessutom är så bekväm, då får man vara retrogräslig, och det är dessutom en del av det fina i kråksången med att vara retrofil; man kan uppskatta saker och ting inte bara trots, utan för att de är så autentiskt hiskliga. Härlig känsla.

Bilden är för övrigt en blinkning åt en serie underklädesannonser som förekom i svenska damtidningar under 50- och 60-talen; märket Grace försåg alla sina modeller med snygga glasögon, av aningen oklara skäl – kanske var det tänkt att avsexualisera annonserna en smula, kanske skulle det få modellerna att se intellektuella ut, kanske skulle det tilltala yrkesarbetande kvinnor, allt baserat på diverse dubiösa föreställningar om glasögonbärare; kanske tyckte man helt enkelt att det var snyggt, kanske var det bara en gimmick, vad vet jag? – men det gör dem hur som helst betydligt mer minnesvärda och intressanta än de flesta andra. Jag gillar dem, och jag gillar glasögon, och jag är tydligen något av en exhibitionist.

Familj, på gott och ont.

Pappa, gissningsvis i Sarek.

Jag har tillbringat första halvan av lördagkvällen med min mor, i stillsam konversation över middag, kaffe och kaka. Det känns skönt. Det är fint att vi blir bättre och bättre på att ha en vuxen relation med varandra; vi har alltid varit nära, lite väl nära, på gott och ont. Men jag blir lika rörd när hon ber mig följa med ut i svampskogen istället för bästa väninnan för att jag är vilsamt självständig, låter henne försvinna iväg på egen hand och hittar mina kantareller själv, som när hon dyker upp och ber att få prata av sig för att mormor ger upphov till oro och frustration igen – brorsan går det inte riktigt att prata med. Vi är tämligen dysfunktionella som familj, men jag hoppas att det långsamt blir bättre. Mor och jag kan, åtminstone ibland, se och respektera varandra som självständiga individer, och vi kan skratta åt eländet tillsammans. Jag tvivlar på att hon och mormor kan det.

Och snart är det två år sedan pappa dog, och jag kan känna en enorm saknad efter den där vuxna relationen som han och jag aldrig riktigt hade och aldrig kommer att få. Visst, efter första cancerbeskedet blev han mer öppen och tillgänglig än han någonsin hade varit gentemot oss, han kunde ringa mig från sin exil i norra Italien och berätta förtroligt och tragikomiskt om sitt vid det laget oerhört tilltrasslade och melodramatiska kärleksliv, men det blev aldrig mer än en början. Det tar tid att ta igen tjugofem års främlingsskap, mer än två ynka år, under vilka han dessutom blev alltmer mentalt påverkad av hjärntumören, och det slår mig hur mycket beskrivningarna kollegorna och studiekamraterna gav av honom som ingenjör – begåvad, med ett elegant, precist sätt att genomföra sina projekt – skiljer sig från hur han skötte sitt privatliv. Jag kan inte minnas att pappa någonsin var ofelbar i mina ögon, kanske för att han och mamma skilde sig mycket tidigt i mitt liv, och jag kan känna ett slags ömhet för pappa och hans alltför korta liv. Hur han själv såg på relationerna till sina föräldrar, sin bror, sina barn och sina fruar kommer jag aldrig att få veta.

Nästa vecka ska mor och jag till Dubrovnik, ett par dagar bara. Det ska bli oerhört skönt med en kort semester. Mor hävdar att vi ska ta det lugnt den här gången, men jag tillåter mig att tvivla. Det blir skönt ändå, och efteråt blir det skönt att komma hem och vila upp sig från en semesterresa med henne; och resten av den här lördagkvällen ska jag ta livet av mina älsklingar, i form av en halvgammal, varmt grå läderkorsett jag aldrig blev nöjd med. Det är en vackert hisnande känsla att sätta saxen i en avslutad korsett, och den kommer att bli mycket bättre som ett midjekort snörliv i bayersk stil.

Nunnor!

Har jag skrivit om min nyligen uppståndna samling bilder av kvinnor i nunnedräkt som uppenbarligen inte är nunnor? Det har jag alldeles säkert, men jag minns inte hur mycket för ögonblicket. Jag är helt säker på att jag inte visat några bilder, hur som helst, eftersom det blev en vägghängd samling värd namnet så sent som igår, och det bara nätt och jämt; tre är ingen stor samling. Det är knappt en samling alls.

Lequeu’s nunna har förekommit tidigare, dock. Tematiken visade sig vara tämligen obehaglig när jag rotade lite djupare i det hela; hon bär underskriften ”Et nous aussi, nous sérons méres, car…!” vilket fritt översatt betyder ”och vi, vi ska också bli mödrar, för att…!”. Den gjordes 1794, som propaganda för det sena, religionsfientliga ledarskapet under Franska Revolutionen och deras idéer; det blodiga skräckväldet, med Robespierre i spetsen. Man stängde kloster, tvingade ut munkar och nunnor, och uppmanade nunnorna att bli barnaföderskor istället. Många flydde, andra vägrade, blev dömda till döden och gick till giljotinen. Operan Karmelitsystrarna, som jag tyvärr missade när den stod på Kungliga Operans repertoar nyligen, är baserad på de händelserna, och det slår mig att det förekom nunnor bland revolutionsmotståndare och aristokrater i tribunalens fängelse i sista akten av Andrea Chénier, som jag såg förra året.

De andra två är falska nunnor av ett betydligt frivolare slag – brittiska societetsdamer, avporträtterade av fotografen Hugh Cecil under det sena 10-talet eller tidiga 20-talet, båda i nunnedräkter av lite olika snitt och färg. Den ena är Lady Diana Cooper, firad engelsk societetsskönhet och skådespelerska, den andra heter bara The White Nun. Cecil verkar ha specialiserat sig på den här sortens skira, noggrant ljussatta och välpolerade studioporträtt av kända, rika och aristokratiska britter, inte sällan i maskeradkostym, fantasikläder eller extravagant aftondräkt. De är mycket vackra, elegant tidstypiska och gör ett lite ytligt intryck på mig, men jag gillar dem, särskilt den namnlösa vita nunnan, som stirrar trotsigt rakt in i kameran med huvudet lite bakåtlutat, trumpen mun och en bukett madonnaliljor i knät.

Jag har ytterligare två bilder av kvinnor i nunnedräkt på lut. Fortsättning lär väl kanske följa när jag fått tag i lämpliga ramar åt dem också. Kanske borde jag även rama en gammal, luggsliten flyer upplockad på synthklubb i Köpenhamn i slutet av 90-talet, som jag sparat på i nästan femton år; den annonserar ut en klubb med modevisning av det sedan länge nedlagda märket Conflicto, som gjorde dramatiska, fetischistiskt anlagda kläder i läder. Modellen på bilden knäböjer iförd en fantasifull ensemble med svarta kors jämt utplacerade på ett brett vitt pälsbräm längs med den hellånga, vida kjolens fåll, svartvit läderkorsett och, förstås, nunnedok. Kanske någon av de gamla bilderna av mig själv i nunnedräkten jag sydde till en Arvikafestival när jag var tjugo också. Vissa ränder går visst aldrig ur.

Vad jag har haft för mig (istället för att skriva)

När man var got haglade halloweenskämten, nu är det påskvitsar för hela slanten.

Jag har varit trött senaste månaden. Det här är mest bara ett inlägg för att komma igång med skrivandet igen, men sådant fyller ju också sin funktion, och senaste veckan har jag haft en ganska skön känsla av att det händer saker, att jag kommer någonvart, kanske, åtminstone på vissa plan. Eftersom jag är en person som läser min omvärld i kläder ser jag förändringen avspeglas i min egen garderob, och det är alltid lika intressant.

Jag tänker en hel del på mönstren i min familj, till exempel, mer specifikt de bitvis ganska destruktiva beteendemönster som förts vidare från mor till dotter, och som går att spåra åtminstone två-tre generationer tillbaka. De finns i anekdoter mormor berättar om gammelmormor, i mammas skuldtyngda pliktkänsla mot mormor, i de demonstrativa tystnader som breder ut sig över återkommande, mångåriga perioder mellan olika delar av släkten, i mormors fullkomligt absurda små visdomsord om figuren, och för den delen i mina lättsinniga avfärdanden av mormor.

Lustigt nog tar sig de här funderingarna kring mönstren, och mitt medvetna ifrågasättande av dem, uttryck i det där jag har nämnt ett flertal gånger tidigare; i sidenscarves, i pärlor, i jumperset, i skotskrutiga kjolar, i gammal päls, i ett par nya bruna loafers med tofsar och en liten frans, i kläder som inte bara min mor utan även min mormor tycker är riktigt snygga. Det har nog inte hänt sedan jag var en foglig tonåring som lät mamma köpa kläder åt mig ibland, samtidigt som jag är självständigare och friare från dem och det här arvet än jag någonsin varit. Kanske behöver jag inte markera avståndet längre, det är redan gjort, jag vet och de vet. Betyder det att jag är vuxen nu?

Och vad har jag för mig, rent konkret? Jag har börjat vänja mig vid att lägga håret, att planera tvätt och läggning och få lockarna att hålla så länge som möjligt. Jag har börjat tänka på mig själv som  rödhårig, vilket tog ett tag. Jag leker med tanken på att klippa det riktigt kort till sommaren; en mycket kort u-formad page med några lager, ungefär till hårfästet i nacken bak och någonstans strax ovanför örsnibbarna fram, med samma sidbena som alltid och möjlighet till både 30-tal och 50-tal, beroende på hur jag lägger och kammar det. Kanske försvinner det sista av det gamla blekta, svartfärgade då, det som är permanent rött, så att jag kan låta den röda toning jag lägger i utväxten nu tvättas ur. Det finns en hel del vita stänk vid tinningarna, så mycket vet jag, och det är nog fortfarande någorlunda mörkblont, tror jag; resten blir något av en överraskning. Gillar jag det inte blir det nog rött igen, fast kanske ljusare rött.

Jag har köpt ett par låga ljusbruna loafers, som sagt, vilket kändes som ett stort steg efter över femton år i svart. Det köpet kom till på omvägar; jag råkade köpa ett par begagnade tyrolerskor med läderfrans på tån och små tofsar på lädersnodden knuten i rosett över fransen, blev förtjust i det lite rustika uttrycket, upptäckte att de detaljerna var populära på 30- och 40-talen också och började så småningom leta efter ett par bruna sommarskor med liknande detaljer.

Jag har tillbringat vårvintern i en rödräv. Troligen från mellankrigstiden, eftersom den kommer från ett dödsbo, har fina bakelitdetaljer och hela rävar med uppstoppat huvud, tassar och allt egentligen inte varit moderna sedan dess. Den heter Rommel, mest för att folk rätt ofta frågar vad den heter. Färgen är fantastisk till det omtalade röda håret. Jag tycker om tanken på att den med ganska stor sannolikhet föddes, levde och dog i det fria. Den är nästan intakt, den lena pälsmagen värmer min nacke och den har snabbt antagit den där kompositdoften alla halsdukar också får; en blandning av de parfymer jag burit mest senaste tiden tillsammans med doften av hud, hår och läggningsvätska. Just nu är det ganska blommigt. Våren är den enda årstid då jag verkligen vill ha årstidsspecifika parfymer – sådant som luktar av vårblommor, spirande grönska, jord och gödsel. Om förra våren var våren jag bar gröna, strama Miss Dior hela tiden, och våren innan den då jag bar soliga, stalldoftande narcisser i form av Le Temps d’Une Fête, är det här våren då jag bär svala, vaxartade hyacinter och iris om halsen; Bas de Soie, med andra ord. Inte hela tiden, såklart, idag är det Cabochard, en grön, bitter läderchypre med jasmin, men ofta och gärna.

Jag läser Christopher Isherwood’s The Berlin Novels med stort nöje, två sammanhängande romaner om 30-talets Berlin och dess sexuellt lössläppta underjord; musikalen Cabaret är baserad på den senare av dem, Goodbye to Berlin, men så långt har jag inte hunnit. Än så länge läser jag Mr Norris Changes Trains, om en hemlighetsfull britt i exil, medelålders, nervös, kokett, med trassliga affärer, oväntade politiska sympatier och mycket specifika sexuella intressen. Den är rolig och välskriven, och eftersom den relativt öppet homosexuelle Isherwood själv bodde i Berlin under några år i början av 30-talet, rörde sig i bohemiska kretsar och mötte ett flertal av de personer karaktärer som Arthur Norris och Sally Bowles baserades på där, ger den en intressant och trovärdig bild av ett närmast mytiskt Berlin under Weimarrepublikens slut och naziststyrets början.

Jag är fortfarande kär, ruskigt kär, och lyckligt kär.

Stilikoner

Kristina på Dahling It’s Vintagy! publicerade nyligen en text om sina personliga skönhetsideal och stilinfluenser. Det var ett väldigt roligt inlägg att läsa och idén är utmärkt för ett slags bloggutmaning, så jag satte mig ned för att skriva och… fastnade. Jag tror att jag har skrivit något liknande en gång i tidernas begynnelse och tre karaktärer, får man väl kalla det, är fullkomligt givna; 80-talets och det tidiga 90-talets Madonna, Helga i ”Allo ”Allo och Army of Lovers.

Madonna var en av mina första idoler, i den nostalgiskt barnsliga bemärkelsen, när jag var i låg- och mellanstadieåldern. Självklart var musiken viktig, men ärligt talat var nog Madonnas outrerade stil och framtoning minst lika viktig; en extremt artificiell och sexualiserad femininitet, byggd på långa rader av tidigare kvinnliga ikoner, blandat med inslag av lika artificiell och sexualiserad androgynitet och den där leken med det laddade, det opassande, vulgära, chockerande, blasfemiska, allt konstruerat med en enorm säkerhet och medvetenhet, som är en viktig del av ekvationen*. Madonna har egentligen aldrig någonsin varit originell, vilket är ett i sig otroligt ooriginellt påpekande; det är knappast originalitet som är poängen. Madonna är, på sätt och vis, själva definitionen av postmodernism. Madonna har alltid gett intryck av att ha full kontroll över sin egen för stunden valda femininitet, har alltid framstått i hög grad som subjekt även när hon spelat som mest på klassiska bilder av kvinnan som objekt. Det är en av pusselbitarna. Madonna har dessutom alltid flirtat med camp.

*Den Madonna jag refererar till här är den tidiga Madonna, ska sägas, Madonna fram till Evita, ungefär. Efter det tvår jag mina händer.

Helga är ett smulan mer obskyrt kapitel. Jag har starka barndomsminnen av ”Allo ”Allo, som mina föräldrar hade mycket roligt åt och som jag själv uppskattade lika mycket, fastän det allra mesta av de enorma mängder sexanspelningar och under-bältet-skämt som serien bygger på gick helt över huvudet på mig som barn. Något av de sexuella spänningarna i relationen mellan Helga och i stort sett alla andra karaktärer i serien märkte jag av, dock, och spänningen mellan Helgas yttre prydlighet, i alltid lika oklanderlig uniform, och inre raffinemang – alla de där bisarra underkläderna! – gjorde starkt intryck. Även relationen med Herr Flick, som i och för sig till stora delar gick över huvudet på mig då med. Jag minns Helga som den aktivare parten, och Herr Flick som en smula undflyende och ovillig. Det är inte alls så jag läser den som vuxen, men som missuppfattning betraktad tycker jag att den är väldigt fin, och det ligger trots allt något i saken; Helga har en egen vilja och gör vad hon kan för att skaffa sig det hon vill ha här i livet. Dessutom är hon en kompetent kvinna i stilig uniform; det är en pusselbit till.

Någonstans när jag befann mig i skarven mellan mellanstadiet och högstadiet slog Army of Lovers igenom på allvar med Crucified. De var campigare än Madonnas campigaste stunder, och jag minns vagt debatterna kring huruvida de spelade sina egna instrument och själva sjöng in sina låtar, att folk diskuterade om de var ”på allvar” eller inte. Jag förstår fortfarande inte frågan. Spelar det någon roll? Popmusik som performance har blivit vardagsmat idag och det är lika svårt att förstå att det upplevdes som relevant hur mycket av synthslingorna i låtarna som ”spelades” av bandmedlemmarna, och hur mycket av körmattorna som sjöngs av bandmedlemmarna. Frågan är fel ställd. Det som spelade roll, för mig, var återigen performativiteten och artificialiteten. Camilla Thulin, som gjorde kostymerna, förmodligen hade en hel del att göra med gruppens framtoning som helhet och var mer eller mindre officiell medlem, är min idol och kommer nog alltid att vara det, på ett helt annat vis än någon av de andra medlemmarna i gruppen. Alltihop gjorde ett djupt intryck på mitt tolvåriga jag, och svarade mot en längtan inom mig efter det där teatraliska, anakronistiska, överdrivna; efter stora kjolar, strumpeband, kors, djupa urringningar, efter den där femininiteten som inte hade det minsta att göra med den trista, vardagliga och normativa kvinnlighet jag hade tillgång till. Det är ytterligare en pusselbit.

Sedan blir det svårare. Jag kan nämligen inte komma på några specifika individer eller karaktärer som haft den här typen av inflytande på min stil och smak, utan alla influenser blir mer abstrakta; vi har till exempel synthkulturen med sin svaghet för militär estetik och alldeles särskilt den slovenska popgruppen Laibach och kollektivet NSK, Neue Slowenische Kunst, som dyker upp här i texterna med jämna mellanrum och som har varit en enorm inspirationskälla under många år, med sin provokativa retrogardism. Laibach är just nu aktuella med musiken till den finska s/f-rullen Iron Sky, och sysslar, kanske som bekant, med totalitär estetik i alla former. Det här återknyter givetvis till Helga, och även till en annan riktning som också är ganska svår att illustrera med en specifik person; jag är oerhört svag för olika former av kvinnlig prydlighet och professionalitet, kanske till och med prydhet; för propra uniformer, för kyska nunnedräkter, för herriga ridkläder, för förra sekelskiftets eleganta cykeldräkter, för strama, gammalmodiga dräkter – alla de där plaggen och dräkterna som hämtar delar av sitt ursprung i 18- och 1900-talens herrkläder och andra delar i klassisk kvinnlighet, de där dräkterna som kvinnor började bära för att markera sin kompetens, sin yrkesskicklighet, sin affärsmässighet, sin modernitet, sin plikttrohet eller sin underkastelse under ett större syfte, för att bli tagna på allvar, för att avsexualisera sig, och som lämpar sig så väl för sexualisering och fetischisering just därför – fast på ett annat vis.

Den enda person jag kommer på som möjligen skulle kunna tänkas förkroppsliga det här är fröken Larsson. Fröken Larsson var kontorist på familjeföretaget som min gammelmorfar startade och morfar så småningom tog över efter sin svärfar; hon arbetade där under vad som måste ha varit hela sitt vuxna liv, i stort sett. Hon kunde allt. Hon var stram, strikt och hade respekt med sig, liten till växten och pimpinett, gick ständigt i höga klackar och eleganta kontorskläder. Fröken Larsson är nog död sedan många, många år tillbaka nu, och jag har aldrig träffat henne eller ens sett ett fotografi av henne; bara hört anekdoterna. Mor berättar om när fröken Larsson lade bort titlarna med henne när mamma fick börja arbeta med ekonomin, hur svårt det var att vänja sig vid att kalla den respektingivande fröken Larsson för Rut. Fröken Larsson var nog på sätt och vis urtypen för de där tidiga generationerna kvinnor som var yrkesarbetande utanför hemmet eller gården, som hade skrivbordsjobb eller andra intellektuella arbeten. Det är en till pusselbit.

Den sista pusselbiten, den jag inte själv har valt, handlar väl om min bakgrund, den smak och de estetiska val som är inlärda snarare än självvalda. Jag ser mer och mer av min eleganta, stilmedvetna och ärkekonservativt klädda mormor i min egen stil; loden, skotskrutigt, dräkter, twinsets, pärlor, sidenscarves, päls. Det är en utveckling som jag inte är helt bekväm med på ett intellektuellt plan, men samtidigt gillar högt och rent just nu. Kanske är det bara något jag behöver få ur systemet, för att sedan kunna lämna bakom  mig, kanske är det ett steg på vägen mot en mer klassisk, mer permanent stil, vilket inte nödvändigtvis är en väg jag är säker på att jag vill gå. Den som lever får se

Bästa Isis på Fashionable Forties har också skrivit om stilikoner, liksom Lillgull på One Dreamy Closet. Någon mer? Påminn mig!

Fräulein Frauke Presenterar: La Belle Paris

På lördag är det dags för Fröken Frauke Presenterar i Stora Salen på Nalen igen! Den här gången presenteras La Belle Paris, med fokus på Belle Epoque och 20-talets Paris, och min allrakäraste bästis K, mer känd som Velma Voluptuous, uppträder tillsammans med Fröken Frauke, Janne Sjöblom Trio och en uppsjö andra artister. Det ska bli oerhört roligt, särskilt som jag gör en del kostymarbete åt K den här veckan och dessutom har lite roligheter planerade med hr. H, som vill få håret lagt, näsan pudrad, kinderna rougade, lösögonfransar applicerade och lite annat i den vägen. Vi lekte med sminket i lördags, som synes; det blir påfallande androgynt utan att egentligen närma sig drag, med den påmålade tangorabatten som extra knorr. Jag gillar det och är en smula avundsjuk på hur väl hr. H bär upp det.

Själv kommer jag nog att falla tillbaka på den gamla rosa favoritklänningen här intill som varken är 20-tal eller sekelskifte utan snarare en homage till Schiaparelli, om jag inte mot förmodan lyckas komplettera min frack nu i veckan, men det är kanske inte så sannolikt. Jag behöver en frackväst, vilket borde gå att lösa, och ett par frackbyxor som matchar min insydda 20-talsjacka någorlunda väl, vilket kan bli svårt. Byxor är ett knepigt kapitel, herrbyxor som har tillräckligt mycket vidd över stussen för att husera mig tenderar att ha en massa överskottsvidd i midjan, och herrar lagrar dessutom extravidden framtill, inte baktill där jag behöver den, vilket gör det till ett ganska omfattande och besvärligt arbete att ändra passformen på ett tillfredsställande vis.

Det ska bli skoj, hur som helst, och det behövs, eftersom det händer en hel del tråkigheter i min släkt just nu. En kusin är illa skadad och ligger på lasarett utomlands, och min mormor är så pass uppriven av det hela att hon har tappat taget om verkligheten en smula. Inte så konstigt vid fyllda nittiotvå års ålder, men det blir rätt mycket oro på en och samma gång, och glädjeämnen i vardagen är viktigare än någonsin när livet är besvärligt. Små avbrott från verkligheten, väl avvägda doser hedonism, kan vara precis den tröst och respit man behöver för att fungera någorlunda som man ska, och jag ser fram emot helgens festligheter.

We Sew Retro!

Jag är månadens featured member på We Sew Retro, ett community för alla oss som syr retro, som titeln antyder; syr efter gamla mönster, syr om vintage, syr reproduktioner, syr vintageinspirerat, syr i gamla material eller syr för reenactment av olika slag; det är intressant, roligt, lärorikt och inspirerande, variationen är enorm. Där finns lite bilder och en del prat från min sida om hur jag började sy, mina favoritmaskiner och mina favoritplagg bland dem jag sytt åt mig själv (den nya uniformen och den sinnessvaga rosa klänningen med turnyr jag åstadkom åt fru Gnestakänslas födelsedagsfest för  tre-fyra år sedan), bland annat, och jag är förstås otroligt smickrad över att få vara med. Gå gärna och kika, och på resten av We Sew Retro, såklart!

Hello, everyone from We Sew Retro, thank you for visiting and taking the trouble to read an unintelligible blog in Swedish! I hope the translation functions work well. Please don’t hesitate to comment and ask if there’s anything Google Translate won’t help you with!

Kära NK!

Och så Krasnaya Moskva på det.

NK är och förblir en klippa. I en tid när andra varuhus verkar gå in för ett allt tristare utbud, allt mindre av små nischmärken och gammaldags, hederlig vardagslyx, blir NK faktiskt bättre och bättre på just sådant. De är bäst i Stockholm på parfym, helt utan konkurrens, och anställer dessutom personal som är intresserad och kunnig på ämnet. Vadan denna skamlösa marknadsföring, undrar ni? Det ska jag tala om! Jag har en ask med tre Majatvålar, inköpt på NK idag, så den heliga julilskan är glömd och allt är förlåtet. Myrurgia har tydligen haft vissa distributionsproblem i Sverige, men det verkar vara löst, och det har tack och lov inte hänt något otäckt med parfymeringen. Tvålarna doftar som de ska och Evernia prunastri (Oakmoss) står fortfarande listat på förpackningen. Med Marvis vackert förpackade gourmettandkrämer, märken som Diptyque, Robert Piguet och Etro i sortimentet och NK-bageriets fullkomligt ojämförliga chokladbiskvier i åtanke känner jag mig lite konsumistiskt kärleksfull just nu. Sa ju att det är ett komplicerat ämne, det där med konsumism!

Uniformen blev ganska bra, som synes. Frustrationen över tyget var befogad, jag kommer att bli tvungen att ta bort motvecket fram på kjolen, som måste pressas mellan varje gång jag använder den och ändå inte vill hänga och ligga snyggt – inget bra fall alls – men annars är jag tämligen nöjd. Passformen i livet är däremot utmärkt, det ligger slätt och fint. Allt som backats med tagelväv uppför sig förnämligt överlag, såklart, synd att det inte kändes rimligt att lägga tagelväv i ärmarna (!) bara. De måste också pressas eller ångas i ett. Tagelväv hade inte hjälpt upp fallet i kjolen, men om mitt standardknep för kjolar i stela tyger som inte vill falla ordentligt – blyband för gardiner i fållen – hade lämpat sig för motveck hade jag gjort ett försök med det. Jag tror att kjolen kommer att klara sig fint utan, dock, bara vecket försvinner.

Om kragar, slag och uniformens tvetydiga lockelse.

Det där inlägget om konsumism dröjer, tyvärr, jag har lite för mycket annat i huvudet just nu och tappade tråden. Bland annat syr jag; ett till snabbprojekt, tyvärr, men även ett slags löfte till mig själv. Det är ju så att jag älskar skräddade plagg, och de traditionella herrkläder (samt, givetvis, uniformer) många av damskrädderiets klassiker hämtar sin grundläggande uppbyggnad, sin form och sina detaljer från. Jag älskar dräkter, kostymer, tweed, ylleflanell och kavalleritwill. Jag älskar tagelväv (som doftar fantastiskt animaliskt när man pressar den, såklart). Jag blir mer och mer förtjust i pikering ju mer jag ägnar mig åt det. Jag älskar klassiska jackor med krage och slag, men jag drar mig in i det längsta för att sy dem. Jag vet hur man gör, jag har sytt ett flertal, jag kan, tekniskt sett, men krage med slag är en av numera relativt få sömnadsdetaljer som jag verkligen gruvar mig inför.

Varken kragen i sig eller slagen i sig är särskilt problematiska, det är bara en massa pikering och formande med presskudde. Det är sammanfogandet som gör mig kallsvettig, att få den där sömmen där kragen möter slaget snygg. Jag lyckas alltid tappa bort den kritiska punkten, hur noga jag än trådmarkerar den, jag är visst duktig i överkant på att forma underkragen, så överkragen utan hjälp av tagelväv och pikering får svårt att hänga med, sömsmånerna är helt plötsligt alldeles för stora eller förfärande små, jag svettas och svär och blir aldrig nöjd. Får jag komplimanger för det färdiga plagget känner jag mig tvungen att mot bättre vetande* påpeka att den där sömmen, den ser faktiskt förskräcklig ut, och du skulle bara veta hur fult det såg ut när jag höll på, och titta här bara -

Men en gång i tiden kände jag samma ångest inför att sy passpoalfickor, som jag tycker är lekande lätt idag. Samma med passpoaler infällda i sömmar, och en mängd andra detaljer. Alltså borde kragar med slag också bli en barnlek om jag bara gör tillräckligt många, och följaktligen tänker jag ägna delar av våren åt att genomföra alla projekt med krage och slag som jag skjutit upp i åratal.

Bland dem finns till exempel en figursydd liten jacka i ett grovt, vackert fiskbensvävt gammalt tyg som jag tror kan vara en blandning av lin och ull, i en varmt jadegrön nyans. Den har legat utklippt i säkert fem år nu. Det är kragen med slag som tar emot och har varit det från första stund. Där finns en tilltänkt liten jacka med en sådan där svängd framkant som vissa eleganta 40-talsjackor har och trachtinspirerade detaljer i form av eklöv i läder, som jag har tyg, färdig plaggskiss och knappar till (stiliserade ekollon i svart och olivbrun bakelit, mycket modernistiska). Där finns, inte minst, projektet jag sysslar med nu; en ny uniform, tvådelad eller på sikt kanske tredelad (ridbyxor!) med båtmössa till, i en gulbrun ylleblandning jag hittade på rea.