Kära NK!

Och så Krasnaya Moskva på det.

NK är och förblir en klippa. I en tid när andra varuhus verkar gå in för ett allt tristare utbud, allt mindre av små nischmärken och gammaldags, hederlig vardagslyx, blir NK faktiskt bättre och bättre på just sådant. De är bäst i Stockholm på parfym, helt utan konkurrens, och anställer dessutom personal som är intresserad och kunnig på ämnet. Vadan denna skamlösa marknadsföring, undrar ni? Det ska jag tala om! Jag har en ask med tre Majatvålar, inköpt på NK idag, så den heliga julilskan är glömd och allt är förlåtet. Myrurgia har tydligen haft vissa distributionsproblem i Sverige, men det verkar vara löst, och det har tack och lov inte hänt något otäckt med parfymeringen. Tvålarna doftar som de ska och Evernia prunastri (Oakmoss) står fortfarande listat på förpackningen. Med Marvis vackert förpackade gourmettandkrämer, märken som Diptyque, Robert Piguet och Etro i sortimentet och NK-bageriets fullkomligt ojämförliga chokladbiskvier i åtanke känner jag mig lite konsumistiskt kärleksfull just nu. Sa ju att det är ett komplicerat ämne, det där med konsumism!

Uniformen blev ganska bra, som synes. Frustrationen över tyget var befogad, jag kommer att bli tvungen att ta bort motvecket fram på kjolen, som måste pressas mellan varje gång jag använder den och ändå inte vill hänga och ligga snyggt – inget bra fall alls – men annars är jag tämligen nöjd. Passformen i livet är däremot utmärkt, det ligger slätt och fint. Allt som backats med tagelväv uppför sig förnämligt överlag, såklart, synd att det inte kändes rimligt att lägga tagelväv i ärmarna (!) bara. De måste också pressas eller ångas i ett. Tagelväv hade inte hjälpt upp fallet i kjolen, men om mitt standardknep för kjolar i stela tyger som inte vill falla ordentligt – blyband för gardiner i fållen – hade lämpat sig för motveck hade jag gjort ett försök med det. Jag tror att kjolen kommer att klara sig fint utan, dock, bara vecket försvinner.

Om kragar, slag och uniformens tvetydiga lockelse.

Det där inlägget om konsumism dröjer, tyvärr, jag har lite för mycket annat i huvudet just nu och tappade tråden. Bland annat syr jag; ett till snabbprojekt, tyvärr, men även ett slags löfte till mig själv. Det är ju så att jag älskar skräddade plagg, och de traditionella herrkläder (samt, givetvis, uniformer) många av damskrädderiets klassiker hämtar sin grundläggande uppbyggnad, sin form och sina detaljer från. Jag älskar dräkter, kostymer, tweed, ylleflanell och kavalleritwill. Jag älskar tagelväv (som doftar fantastiskt animaliskt när man pressar den, såklart). Jag blir mer och mer förtjust i pikering ju mer jag ägnar mig åt det. Jag älskar klassiska jackor med krage och slag, men jag drar mig in i det längsta för att sy dem. Jag vet hur man gör, jag har sytt ett flertal, jag kan, tekniskt sett, men krage med slag är en av numera relativt få sömnadsdetaljer som jag verkligen gruvar mig inför.

Varken kragen i sig eller slagen i sig är särskilt problematiska, det är bara en massa pikering och formande med presskudde. Det är sammanfogandet som gör mig kallsvettig, att få den där sömmen där kragen möter slaget snygg. Jag lyckas alltid tappa bort den kritiska punkten, hur noga jag än trådmarkerar den, jag är visst duktig i överkant på att forma underkragen, så överkragen utan hjälp av tagelväv och pikering får svårt att hänga med, sömsmånerna är helt plötsligt alldeles för stora eller förfärande små, jag svettas och svär och blir aldrig nöjd. Får jag komplimanger för det färdiga plagget känner jag mig tvungen att mot bättre vetande* påpeka att den där sömmen, den ser faktiskt förskräcklig ut, och du skulle bara veta hur fult det såg ut när jag höll på, och titta här bara -

Men en gång i tiden kände jag samma ångest inför att sy passpoalfickor, som jag tycker är lekande lätt idag. Samma med passpoaler infällda i sömmar, och en mängd andra detaljer. Alltså borde kragar med slag också bli en barnlek om jag bara gör tillräckligt många, och följaktligen tänker jag ägna delar av våren åt att genomföra alla projekt med krage och slag som jag skjutit upp i åratal.

Bland dem finns till exempel en figursydd liten jacka i ett grovt, vackert fiskbensvävt gammalt tyg som jag tror kan vara en blandning av lin och ull, i en varmt jadegrön nyans. Den har legat utklippt i säkert fem år nu. Det är kragen med slag som tar emot och har varit det från första stund. Där finns en tilltänkt liten jacka med en sådan där svängd framkant som vissa eleganta 40-talsjackor har och trachtinspirerade detaljer i form av eklöv i läder, som jag har tyg, färdig plaggskiss och knappar till (stiliserade ekollon i svart och olivbrun bakelit, mycket modernistiska). Där finns, inte minst, projektet jag sysslar med nu; en ny uniform, tvådelad eller på sikt kanske tredelad (ridbyxor!) med båtmössa till, i en gulbrun ylleblandning jag hittade på rea.

Praktisk tantstil, del 1.

Vi befinner oss i mitten av februari, Stockholm är snötäckt, och det är väl ett sällsynt lämpligt tillfälle att slå ett litet slag för en lite tantig vana jag har lagt mig till med de senaste åren; att ta med sig inneskor när en går bort.

Fördelarna är många. Man är snygg från topp till tå utan att behöva frysa eller bli blöt om fötterna. Man känner sig och ser mer fullständigt klädd ut – nog för att jag trivs i strumplästen hemma och i informella sammanhang, men när jag är finklädd känner jag mig en smula halvklädd. Fin klänning kräver fina skor. Man får tillfälle att använda ömtåliga och opraktiska skor man helst inte går i utomhus, som de svarta 40-talspumpsen i mocka med platå från Oscaria, eller de eleganta, högklackade, lite senare 40-talspumpsen i blankt, mörkgrått skinn, båda alldeles för fina för utomhusbruk. Man slipper få onödigt ont i fötterna på väg till och från en fest – som av mina  illande röda, paljettklädda lackskor från Irregular Choice, till exempel, mina ruby slippers för en lite vuxnare Dorothy, lite ömtåliga och dessutom rätt krävande att gå och stå i. Som extra bonus är man lite mer redo för eventuella dumheter på hemvägen om man inte har skitjobbiga skor på sig; äppelpallning, nattbad, romantisk nattpromenad på kyrkogård som kräver klättring över staket, vad vet jag? Jag har tackat nej till både dummare, roligare och mindre lagliga saker än så, med sorg i hjärtat, på grund av obekväma och opraktiska festskor.

Den enda tänkbara nackdelen är den som uppstår om man tar för vana att gå i inneskor med klack jämt, även hemma. Då kan man få permanent förkortade hälsenor, vilket på lång sikt gör det omöjligt att gå barfota, i strumplästen eller i klacklösa skor utan att det gör ont. Det var visst inte så ovanligt i tidigare generationer; min mormor lider av det, till exempel. Hon går i inneskor jämt, överallt, och kan inte ha skor utan en klack på minst tre-fyra centimeter. Hon kan inte gå barfota på stranden eller i gräset mer än några enstaka minuter. Det gör ont.

Annars är det strålande tantvisdom. Ta med dem i en trevlig tygpåse! Jag hade fina och bekväma lackskor på Front 242-spelningen i fredags, till exempel, men var barmhärtigt varm om fötterna i många minusgrader på väg dit och hem, ironiskt nog i ett par pälsfodrade kängor som mormor ratade för att klacken var för låg. Hon gav bort dem till mig.

Om autenticitet och excentricitet

Teddy Girl, 50-tal. ©Ken Russell.

En diskussion om knäbyxor – knickers, plus fours, breeks, golfbyxor och liknande plagg – fick mig att fundera över historisk korrekthet, och hur vi väljer inspirationen, vissa delar och aspekter, av våra favoritperioder. Det är ett nästintill outtömligt ämne som kan ge upphov till en del tråkigheter retrofiler emellan ibland; attityder kring vems fyrtiotal som är det rätta fyrtiotalet, och så vidare, är tack och lov inte särskilt vanliga, i min erfarenhet, men det förekommer någon enstaka gång.

För det är ju givetvis så att varje given tidsperiod har mängder av olika tolkningsmöjligheter, och precis som folk närmar sig detta med retrofili från en mängd olika vinklar och riktningar väljer och tolkar man det från olika vinklar också. Jag har nog redan nämnt mitt kompisgäng som gör ett lite mer arbetar- och fritidsbetonad, skitig och en smula Lovecraftsk mellankrigstid, till exempel; burleskscenen väljer gärna de glamourösa, queera och varietémässiga bitarna av en mycket bred tidsperiod, och ofta en ganska Hollywoodmässig, internationell vinkling på det hela – Gypsy Rose Lee, Blå Ängeln och Josephine Baker, snarare än Karl Gerhard, Ulla Billquist och Johnny Bode; swingdanskulturenverkar sikta på en ganska vardaglig helylleestetik, långt från både cabaretglamour och arbetarsmuts, och så vidare i all oändlighet.

Det är lätt att ett i sig ganska förrädiskt begrepp som autenticitet (det går alldeles utmärkt att hävda att verklig autenticitet är direkt omöjligt att uppnå, och jag är inte alls säker på att det nödvändigtvis är eftersträvansvärt, heller) blir synonymt med det som tilltalar den stora massan under en viss given period, till exempel, att det autentiska blir lika med det som var mainstream. Det är en förenkling som jag tycker gör oss alla något av en otjänst; varje tidsperiod har sina avvikare, sina föregångare, sina anakronismer, subkulturer (i någon bemärkelse, även om det vi idag ofta menar – ungdomskulturer kring en musikgenre, eller något liknande – är ett relativt modernt fenomen) och excentriker.