Om Dorothy Parker

Jag tror att jag träffade på Dorothy Parker vid den perfekta tiden i mitt liv, relativt nybliven singel efter ett mångårigt förhållande som inte slutade helt vackert som jag var, och med en olycklig förälskelse som inte ville gå över, hur jag än bar mig åt. Hennes bitvis bitterljuva, bitvis knivskarpa och alltid lika sorglustiga självironier och samtidsskildringar slog an, och jag minns med viss sentimentalitet hur jag släpade runt den rätt tunga och otympliga pocketutgåvan av The Portable Dorothy Parker i handväskan under ett par månader, hur den blev allt mer luggsliten, kaffefläckig av att läsas på rasterna från grottekvarnen i Bromma och full med hundöron, hur glad jag blev av den, hur galghumorn stärkte mig. Hennes vassa, tragikomiska satir, skämt som man blir gråtfärdig av emellan leendena, var precis vad jag behövde. Jag misstänker att hon alltid kommer att vara förknippad med den tiden för mig, hur många gånger jag än återkommer till henne, och det är fint så.

Now At Liberty

Little white love, your way you’ve taken;
Now I am left alone, alone.
Little white love, my heart’s forsaken.
(Whom shall I get by telephone?)
Well do I know there’s no returning;
Once you go out, it’s done, it’s done.
All of my days are gray with yearning.
(Nevertheless, a girl needs fun.)

Little white love, perplexed and weary,
Sadly your banner fluttered down.
Sullen the days, and dreary, dreary.
(Which of the boys is still in town?)
Radiant and sure, you came a-flying;
Puzzled, you left on lagging feet.
Slow in my breast, my heart is dying.
(Nevertheless, a girl must eat.)

Little white love, I hailed you gladly;
Now I must wave you out of sight.
Ah, but you used me badly, badly.
(Who’d like to take me out tonight?)
All of the blundering words I’ve spoken,
Little white love, forgive, forgive.
Once you went out, my heart fell, broken.
(Nevertheless, a girl must live.)

Dorothy Parker själv var amerikanska med brittisk och tysk-judisk bakgrund, född och uppvuxen i New York med ett problematiskt förhållande till auktoriteter sedan barnsben. Hon blev relegerad från en klosterskola i tidiga år efter att ha hänvisat till “immaculate conception” som “spontaneous combustion”. Hon lyckades i alla fall gå ut skolan, om än en annan skola, och blev publicerad första gången av Vanity Fair 1914, som tjugoettåring. Under krigsåren och ett år in på tjugotalet skrev hon för Vogue och Vanity Fair, samt gifte sig och sedermera separerade från första maken, men efter en lång serie allt giftigare teaterrecensioner fick hon sparken. Vid det laget hade hon börjat bli ett känt namn, dock, och fick nya uppdrag som skribent. Hon publicerade sin första novell 1922, skrev sin första pjäs två år senare och gav ut sin första diktsamling, Enough Rope, 1926. Under tjugotalet var hon en del av det litterära sällskapet The Algonquin Round Table, gjorde sig känd som en rapp humorist och satiriker, hade ett antal mer eller mindre olyckliga affärer och gjorde några mer eller mindre halvhjärtade självmordsförsök, som hon skrev ett antal mycket roliga dikter om.

1934 gifte hon om sig med skådespelaren och manusförfattaren Alan Campbell, som även blev make numero tre efter ett par års skilsmässa i slutet av fyrtiotalet. De skrev manus för Hollywood och bodde där i perioder, men Dorothy Parker blev alltmer politiskt engagerad inom medborgarrättsrörelsen och den amerikanska vänstern under trettiotalet och hamnade på Hollywoods svarta lista under McCarthyeran. Hon fortsatte att skriva pjäser, recensioner, material för radion och andra texter, men blev alltmer alkoholiserad. Hon dog 1967, 73 år gammal.

The Portable Dorothy Parker har varit i tryck mer eller mindre oavbrutet sedan den sammanställdes av Dorothy Parker med vännen och kollegan Alexander Woolcott 1944, för att kunna tryckas upp och distribueras till amerikanska soldater overseas under andra världskriget, och den innehåller ett fint urval av dikter och noveller från 20- och 30-talen. Hennes dikter behandlar som sagt ofta affärer, sprit och självmordstankar; de är mycket roliga. Hennes noveller sysslar mer med kvinnors liv och villkor under mellankrigstiden, de berör ämnen som alkoholmissbruk, ensamhet, besatthet och prostitutionens gränsland och är ofta sorgliga.

Song of Perfect Propriety

Oh, I should like to ride the seas,
A roaring buccaneer;
A cutlass banging at my knees,
A dirk behind my ear.
And when my captives’ chains would clank
I’d howl with glee and drink,
And then fling out the quivering plank
And watch the beggars sink.

I’d like to straddle gory decks,
And dig in laden sands,
And know the feel of throbbing necks
Between my knotted hands.
Oh, I should like to strut and curse
Among my blackguard crew….
But I am writing little verse,
As little ladies do.

Oh, I should like to dance and laugh
And pose and preen and sway,
And rip the hearts of men in half,
And toss the bits away.
I’d like to view the reeling years
Through unastonished eyes,
And dip my finger-tips in tears,
And give my smiles for sighs.

I’d stroll beyond the ancient bounds,
And tap at fastened gates,
And hear the prettiest of sound-
The clink of shattered fates.
My slaves I’d like to bind with thongs
That cut and burn and chill….
But I am writing little songs,
As little ladies will.

Jag läser gärna kvinnliga författare, kan vi konstatera, och särskilt gärna kvinnliga författare aktiva under första halvan av nittonhundratalet. Det är inte min favoritperiod för inte. The Portable Dorothy Parker har jag lagt åt sidan för stunden, men jag kommer alldeles säkert att återkomma till henne förr eller senare. Härnäst tänkte jag ge mig på Djuna Barnes, som C tipsade om, och svenska Rut Hillarp.