Om svensk konfektion, och den perfekta tyrolerhatten.

Jag hade tänkt skriva om retrokulturen och konsumism, ett ämne som jag ältat med tappert lidande vänner ett bra tag nu, men så gick jag och köpte en dräkt, en trachtjacka och den perfekta tyrolerhatten, så attacken på retrokonsumismen får vänta till en annan dag. Plats för skratt.

Jag hade tid att smita in på Old Touch och prova kjolen till en dräktjacka som jag kikat på sedan i november, nämligen; en klassiskt skuren dräkt från sent 40-tal eller tidigt 50-tal, den där perioden som väldigt mycket second hand i min garderob härstammar från, då axlarna fortfarande var fint 40-talsmarkerade, men New Look hade satt sin prägel på de smala midjorna och kurviga kjolarna. Jackorna har inte börjat få den där märkligt konvexa formen kring revbenen och höfterna som många dräktjackor från det senare 50-talet har, skörten är lite längre och silhuetten lite herrigare. Jag har nu tre dräktjackor som sitter som gjutna på mig från den här tiden, två av dem rejäl svensk konfektion; en Loheden(?) från Tranås, den svarta trotjänaren i tjock kappull med vida skört, flera motveck nedanför midjan mitt bak, stora, falska ficklock och en tillhörande vid, vadlång kjol, och nu en Junex, ett konfektionsföretag i Huskvarna som lade ned så sent som 1985.

Jag har aldrig hört talas om Junex tidigare, men lite googlande nystar upp en rolig bit svensk tekohistoria; Junex startades i Jönköping  1927 av makarna John och Tora Hjelme-Lundberg, 1936 flyttade man in i eleganta, moderna fabrikslokaler i Huskvarna med utsikt över Vättern, en byggnad som kallas “det vita slottet vid Vättern”. Man gjorde sig kända för välskurna, lite ledigare herrplagg efter kriget, och det berättas om en särskild junexanda. Ägarfamiljen Hjelme var angelägna om sina anställda, man anordnade fester, hade musikanläggning i fabriken och erbjöd sina anställda deltidsanställning, vilket var ovanligt på den tiden och utnyttjades av många gifta kvinnor, som kanske annars hade slutat arbeta helt när de gifte sig och skaffade barn, och man behöll därmed skicklig och kompetent arbetskraft inom företaget. Det finns fina historier både här och här, och med tanke på den ganska framstående tekoindustri Sverige faktiskt hade under några gyllene årtionden på 1900-talet finns det säkert gott om andra historier, om andra företag. Tyvärr hittar jag ingenting om Loheden(?) i Tranås; jag får fråga Agneta på Epok vid tillfälle.

Min dräkt då? Den är sydd i ett ganska grovt, tweedigt ylletyg med smalrandig struktur på bredden, spräckligt i olika gröna nyanser, klarrött, gråviolett och blekt gult på svart botten. Det låter konstigt, men helhetsintrycket är varmt, skiftande grönsvart med klart röda och vagt, blekt grågula stänk. Jackan är bedrägligt enkel i skärningen med tre knappar, rundade slag och stolpfickor, men modellen är som sagt kurvig och mycket figursydd med mängder av insnitt i midjan både fram och bak, tillräckligt kurvig för min korta rygg med smal midja, stor stuss och markerad svankrygg, en kombination som gör att nittionio insvängda dräktjackor av hundra får fula, horisontella veck i ryggen på mig. Den hundrade köper jag, alltid. För ovanlighetens skull får jag plats med den stora stussen i den raka, snäva kjolen, dessutom – det har nog aldrig ens hänt förut, och när det dessutom finns ett nedsytt gångveck mitt bak som hänger med hela vägen upp till linningen, och ger rika möjligheter till småjusteringar av passformen, då är det bara att tacka och ta emot.

En av knapparna i jackan saknas dock, och det är ganska typiska, detaljerade 50-talsknappar av ett slag som sällan går att komplettera, så jag kommer nog att byta ut dem mot röda, flätade läderknappar av klassisk modell som jag köpte i ett anfall av häftig förälskelse för ett par år sedan. Den grova strukturen i tyget medger den sortens knappar, tycker jag, och jag vill gärna ta upp och understryka det röda i materialet. Det gröna understryks i sin tur av min nya, gröna tyrolerhatt – äntligen en perfekt tyrolerhatt! Perfekt storlek, en smula för liten; perfekt färg, varmt olivgrön; perfekt stuk, rejält tillknölad och sned med brättet uppvikt bak, så att den sitter arrogant på sniskan och får samma märkliga framåt-bakåtlutade form som 40-talets Hepburnhattar – ni vet, fedoraliknande hattar för damer med en lustigt framåtstukad kulle? Jag älskar den 40-talssilhuetten, och nu när jag försöker skilja mig från den eviga hårknuten blir det mycket lättare för mig att bära dem. Tyrolerhatten medger som mest en mycket låg knut längst ned i nacken. Egentligen borde jag inte ha glasögon till den, heller, men jag vill inte ha linser jämt.

Jag insåg nyss att trots att det finns omkring tusen bilder av mig där jag bär åtminstone den svarta Tranåsjackan, ofta både jackan och kjolen, eftersom jag bär jackan dagligen och kjolen flera gånger på en genomsnittlig vecka under vinterhalvåret, finns det knappt en enda där dräkten är bildens fokus, och skärning, detaljer och fall framstår klart och tydligt. Det är väl trotjänarplaggens otacksamma lott, det. Jag borde få den ordentligt fotograferad innan jag sliter ut den helt. Här skymtar jackans vackra ryggskärning, i alla fall. Junexjackan har ni där uppe till vänster; fin märkeslapp, eller hur? Den svarta Tranåsjackan saknar allt sådant, den hade bara sådana där svarta hängband i nacken och i kjolen med TRANÅS invävt i vitt.

Den tredje sena 40-talskavajen i min ägo, en snäv, oerhört elegant svart dräkt med stora, vida, draperade ficklock på höfterna, är fransk och har märket broderat i satinstygn, svart på svart, i en enkel, modernistisk sans serif på fodret i ryggen. Det är enormt tjusigt. Det är fantastiskt med den sortens detaljer, och de förekommer mest i bättre konfektion av äldre modell. Jag har ibland svårt att förstå varför ganska många jag känner, som gillar den här stilen, köper och bär mycket nyproducerade repro- och retrokläder, inte handlar mer second hand, vilket pekar framåt mot den där ovan nämnda texten om konsumism. Vi får se.