Om retusch och kroppsideal.

Det talas periodvis mycket om bildbehandling i dagens media, hur det påverkar utseendeideal och ger framför allt kvinnor en orealistisk, ofta direkt ouppnåelig bild av hur vi kanske borde se ut. Vi har säkert alla sett före- och efterversioner av bilder av kända skådespelerskor och modeller; hur hud slätas ut, jämnas till och bleks, hur veck och valkar försvinner, tänder och ögonvitor blir vitare, bröst växer, hår blir tjockare, fylligare och slätare, midjor krymper, ben blir längre och smalare. Givetvis är det svårt att värja sig helt och hållet, oavsett hur väl medvetna om att det förekommer vi är; givetvis blir alla de här bilderna en del av det enorma bildarkiv vi har i huvudet, en del i det inre referensbiblioteket. En bild gör kanske ingen skillnad, inte tio bilder heller, men det handlar i slutänden om enorma mängder bildmaterial som har en faktiskt inverkan på hur vi ser på oss själva och våra medmänniskor.

Det kan vara nyttigt att ta en titt på äldre tiders skönhetsideal också, bara för att se variationen, för att få klart för sig att det faktiskt inte alltid har varit attraktivt att vara lång och smal med stora bröst. En insikt som var oerhört viktig för mig är att många av de bilder vi alla är mer eller mindre bekanta med också representerar ett ideal, på exakt samma vis som dagens hårdbearbetade fotografier; att medeltida madonnor representerade en sin tids idealiserade skönhet, med sina höga, runda pannor, små, halvklotformade bröst, späda lemmar och framträdande magar; att Rubens närmast spolformade kvinnokroppar, med sitt veckade, vita hull, skimrande och ljusreflekterande som veckad satin, representerar en av barockens idealkroppar; och så vidare. En Venus, en Afrodite, en Leda, en Susanna i badet, en odalisk och så vidare – det är sexualiserade bilder, de är ofta nakna eller halvklädda, mer eller mindre allegoriska, och man kan i stort sett alltid utgå från att de kroppar som visas i de bilderna är i allra högsta grad idealiserade. De representerar någon version av sin tids fysiska kvinnoideal. Inte hur konstnärens personliga kroppsideal såg ut, inte hur de modeller han råkade ha tillgång till såg ut, utan hur hans mecenaters, beställares och makthavares ideal såg ut, och därmed samhällets i stort. Det är ingen olyckshändelse att Rembrandts Susanna har något som skulle kunna vara celluliter. Det är ingen olyckshändelse att Bouchers odalisk har runda, fylliga lår; hennes lår och stjärt är hela målningens fokus, de är själva poängen med tavlan, och det är meningen att de ska se ut precis, exakt så. Hon är sin tids fysiska ideal.

Med den variationen i åtanke, med den västerländska konsthistoriens alla gubbsjuka, lätt pornografiska venusar, susannor, ledor och odalisker i bakhuvudet, blir det en smula lättare att värja sig, att välja och vraka utefter en aningen mer självständig utgångspunkt. Den perfekta kroppen kan se ut nästan hur som helst, symmetri och fertil ålder är i stort sett det enda de alla har gemensamt, resten är mest en fråga om tid och plats. En enkel bildsökning i valfri sökmotor på “odalisque” eller “venus” ger en uppfattning om hur stor variationen är som är nyttig för de flesta. Odalisk betyder för övrigt haremsdam, och var ett populärt erotiskt motiv från sjuttonhundratalet och framåt, medan Venus ger ett bredare tidsperspektiv, bland fler astronomiska felträffar.

Jag tror att det kanske är lättare för oss att förhålla oss skeptiska till målningar än till fotografier, dock, just för att fotografiet gärna uppfattas som ett slags sanningsvittne. Vi borde veta mycket bättre, och åtminstone på ett intellektuellt plan gör vi nog det. Jag fick en nyttig påminnelse om hur försiktig man bör vara inte minst som retrofil i mormors fotoalbum tidigare ikväll, vilket utgjorde uppslaget för dagens inlägg; där finns ett antal studioporträtt av min gammelmormor Gerda, tagna 1941 när hon var runt 45 år gammal, och bland de olika porträtten ur lite olika vinklar med  lite olika miner finns även ett råprov på ett av fotografierna. Det obehandlade fotografiet, som tjänar som intressant jämförelse med den färdigbehandlade, signerade versionen som ligger monterad på fin papp med vackert, genomskinligt silkespapper över intill, visar att gammelmormor var en mer synbart medelålders kvinna år 1941 än man kan tro av porträtten. Hon hade rynkor i pannan och runt ögonen som har slätats ut, fräknar eller pigmentfläckar som har försvunnit, skuggor under ögonen som har trollats bort, hennes näsa har rätats ut en smula och hennes läppstift har snyggats till en aning. Hon ser lite yngre, slätare, piggare och fräschare ut, helt enkelt. Klicka för större format!

Det var alltså inte bara filmstjärnor som blev snyggare på den här tiden. Nyttig påminnelse även för oss som hittar våra skönhetsideal någon annanstans än i dagens mainstreammedia.