Om kitsch och konst.

Jag är väldokumenterat svag för vissa former av kitsch. Tyrolerkitsch, till exempel, är något av det bästa som finns; edelweiss, eklöv och ekollon, hjortar, lederhosen, dirndl, hirschbart, gökur, tyrolerhattar och så vidare, och jag älskar som sagt leken med den här och andra former av kitsch och nationalistisk och folkloristisk symbolik hos Laibach, IRWIN och NSK. Det finns en gräns, såklart, jag är alltid ute efter en lite speciell, ålderdomlig kvalitet och låter gärna bli saker som askkoppen i glas med plastiga, färgglada tyrolermotiv ingjutna i botten vi snubblade över på loppisen i Huvudsta häromdagen, och även om jag uppskattar vissa former av skandinavisk folkloristisk kitsch också skulle jag absolut inte vilja ha några gamla allmogeredskap på väggen, till exempel. Men hade askkoppen haft en ingjuten edelweiss i botten – en riktig, torkad blomma – då kanske jag hade trillat dit, däremot. En torkad och pressad edelweiss i gammal gulnad oval plastram skymtar på bilden nedan.

Vissa former av hötorgskonst går också finfint. Jag har haft en trevligt loppishelg i gott sällskap, och kom hem från just Hötorgsloppisen med ett trevligt exemplar, väldigt a propos, en inramad pastell föreställande ett kvinnohuvud, lustigt belyst snett underifrån i sentimental, lite Gibson Girl-betonad stil. På plats kunde jag inte bedöma om det var en pastellteckning eller ett tryck efter en pastellteckning, men jag betalade en hundralapp, så jag tyckte inte att det spelade någon roll vilket. Efter en närmre undersökning och lite hjälp av allas vår vän google kan jag konstatera att det är en pastellteckning, men inte ett original.

Så här hänger det ihop.

På teckningen står skrivet, för hand, ”copyright 1905 by Philip Boileau. 1903″. Det var tämligen obegripligt vid första påsyn, men det jag har är alltså en av många kopior som konstnären, Philip Boileau, själv gjorde av sin originalteckning, ett porträtt av hans hustru Peggy. Just det här porträttet blev tydligen stormande populärt och efterfrågat under det tidiga 1900-talet, och bortsett från vykort och liknande tryckt material producerade han alltså ett stort antal egenhändigt ritade kopior för försäljning. De gjordes i tre olika storlekar och två färgställningar, och ska ha varit en populär bröllopspresent ett tag. Peggy, som bilden heter, finns reproducerad tusen gånger om, och nu hänger ett av exemplaren alltså nere i det hr. H brukar kalla kitschhörnan över pianot, tillsammans med Sven Olov i lederhosen, torkad och pressad edelweiss, ett religöst broderi – ”Förtro dig åt Gud i hvarje nöd” – med torkad och pressad edelweiss den med, lite släktfoton, uppstoppade fåglar och annat smått och gott.

Boileau själv betecknas som ”vykortskonstnär” och verkar ha specialiserat sig på just sentimentala, ganska sliskiga kvinnoporträtt, med hustrun som främsta modell, och rena vykortsillustrationer. Han gjorde även societetsporträtt. De flesta av dem hade jag nog inte velat ha med mig hem från Hötorgsloppisen, i ärlighetens namn, de är för sockersöta för min ganska specifika smak för kitsch, men Peggy är ett porträtt utan alltför vykortsmässiga detaljer som stora hattar, rosor och pastellfärgade rosetter, det har den där intressanta belysningen av ansiktet och oavsett vad man tycker om Boileaus stil var han en mycket kompetent tecknare. Jag är nöjd med min Boileau, och dessutom lite fascinerad av upptäckten av ordet ”copyright”, med sina för mig högst moderna associationer, på en såpass gammal bild.

Nu är det klippt!

Junexdräkten med nya röda läderknappar.

Nu har bästa A klippt håret åt mig! Det är faktiskt anmärkningsvärt likt bilden jag illustrerade något gammalt inlägg med; en lång, kraftigt u-formad page med lite lager, för att göra det mer pin curl-vänligt, en bit nedanför nacken mitt bak och kring örsnibbarna framme runt ansiktet, med min vanliga sidobena. Vi klippte igår, jag lade det för första gången över natten – uppnålat i ordentliga pin curls, istället för de slarvigare knutna rag curls jag ofta gör till vardags – och det blev fantastiskt fint. Dessutom är det givetvis desto lättare att vara noggrann och lägga håret prydligt när det är ett par decimeter kortare, och den här klippningen kan passera för både 30-, 40- och 50-tal, lite beroende på hur man lägger och formar det. Och forma det måste man; det här är den kompromisslösa klippningen jag talat om länge nu, jag kan inte falla tillbaka på min gamla latmansfrisyr, den stora knuten, längre. Det är helt enkelt för kort. Jag är så nöjd, och så tacksam, och det är så skönt att vara av med längderna, som började bli väl slitna och trassliga.

Jag leker fortfarande lite med tanken på en regelrätt herrklippning, en mellankrigstidsmässig short-back-and-sides med relativt mycket längd upptill, särskilt efter att ha sett en tjej som var vansinnigt snygg i det på bussen häromsistens; men just nu får det vänta. Kanske framemot sommaren – det skulle onekligen få bort allt det gamla svartfärgade och blekta, vilket är själva poängen med det röda håret. Sedan råkade det röda vara en oväntat klockren färg, som jag gärna har ett bra tag till och säkert kommer att fortsätta experimentera med, men ändå.

Hr. H och jag gjorde en sväng på Hötorgsloppisen i det fina vintervädret, och jag passade på att ha min nya fina dräkt. Kjolen är ändrad och sitter fint, kavajen vill jag justera en liten aning efter att ha burit den några dagar, men jag tycker väldigt mycket om den. Vi tog med kameran också, för att föreviga håret, och idag blir det alltså inte en, utan två bilder av undertecknad, av ingen bättre anledning än att jag känner mig så ohemult snygg.

Om Dorothy Parker

Jag tror att jag träffade på Dorothy Parker vid den perfekta tiden i mitt liv, relativt nybliven singel efter ett mångårigt förhållande som inte slutade helt vackert som jag var, och med en olycklig förälskelse som inte ville gå över, hur jag än bar mig åt. Hennes bitvis bitterljuva, bitvis knivskarpa och alltid lika sorglustiga självironier och samtidsskildringar slog an, och jag minns med viss sentimentalitet hur jag släpade runt den rätt tunga och otympliga pocketutgåvan av The Portable Dorothy Parker i handväskan under ett par månader, hur den blev allt mer luggsliten, kaffefläckig av att läsas på rasterna från grottekvarnen i Bromma och full med hundöron, hur glad jag blev av den, hur galghumorn stärkte mig. Hennes vassa, tragikomiska satir, skämt som man blir gråtfärdig av emellan leendena, var precis vad jag behövde. Jag misstänker att hon alltid kommer att vara förknippad med den tiden för mig, hur många gånger jag än återkommer till henne, och det är fint så.

Now At Liberty

Little white love, your way you’ve taken;
Now I am left alone, alone.
Little white love, my heart’s forsaken.
(Whom shall I get by telephone?)
Well do I know there’s no returning;
Once you go out, it’s done, it’s done.
All of my days are gray with yearning.
(Nevertheless, a girl needs fun.)

Little white love, perplexed and weary,
Sadly your banner fluttered down.
Sullen the days, and dreary, dreary.
(Which of the boys is still in town?)
Radiant and sure, you came a-flying;
Puzzled, you left on lagging feet.
Slow in my breast, my heart is dying.
(Nevertheless, a girl must eat.)

Little white love, I hailed you gladly;
Now I must wave you out of sight.
Ah, but you used me badly, badly.
(Who’d like to take me out tonight?)
All of the blundering words I’ve spoken,
Little white love, forgive, forgive.
Once you went out, my heart fell, broken.
(Nevertheless, a girl must live.)

Om svensk konfektion, och den perfekta tyrolerhatten.

Jag hade tänkt skriva om retrokulturen och konsumism, ett ämne som jag ältat med tappert lidande vänner ett bra tag nu, men så gick jag och köpte en dräkt, en trachtjacka och den perfekta tyrolerhatten, så attacken på retrokonsumismen får vänta till en annan dag. Plats för skratt.

Jag hade tid att smita in på Old Touch och prova kjolen till en dräktjacka som jag kikat på sedan i november, nämligen; en klassiskt skuren dräkt från sent 40-tal eller tidigt 50-tal, den där perioden som väldigt mycket second hand i min garderob härstammar från, då axlarna fortfarande var fint 40-talsmarkerade, men New Look hade satt sin prägel på de smala midjorna och kurviga kjolarna. Jackorna har inte börjat få den där märkligt konvexa formen kring revbenen och höfterna som många dräktjackor från det senare 50-talet har, skörten är lite längre och silhuetten lite herrigare. Jag har nu tre dräktjackor som sitter som gjutna på mig från den här tiden, två av dem rejäl svensk konfektion; en Loheden(?) från Tranås, den svarta trotjänaren i tjock kappull med vida skört, flera motveck nedanför midjan mitt bak, stora, falska ficklock och en tillhörande vid, vadlång kjol, och nu en Junex, ett konfektionsföretag i Huskvarna som lade ned så sent som 1985.

Jag har aldrig hört talas om Junex tidigare, men lite googlande nystar upp en rolig bit svensk tekohistoria; Junex startades i Jönköping  1927 av makarna John och Tora Hjelme-Lundberg, 1936 flyttade man in i eleganta, moderna fabrikslokaler i Huskvarna med utsikt över Vättern, en byggnad som kallas ”det vita slottet vid Vättern”. Man gjorde sig kända för välskurna, lite ledigare herrplagg efter kriget, och det berättas om en särskild junexanda. Ägarfamiljen Hjelme var angelägna om sina anställda, man anordnade fester, hade musikanläggning i fabriken och erbjöd sina anställda deltidsanställning, vilket var ovanligt på den tiden och utnyttjades av många gifta kvinnor, som kanske annars hade slutat arbeta helt när de gifte sig och skaffade barn, och man behöll därmed skicklig och kompetent arbetskraft inom företaget. Det finns fina historier både här och här, och med tanke på den ganska framstående tekoindustri Sverige faktiskt hade under några gyllene årtionden på 1900-talet finns det säkert gott om andra historier, om andra företag. Tyvärr hittar jag ingenting om Loheden(?) i Tranås; jag får fråga Agneta på Epok vid tillfälle.

Min dräkt då? Den är sydd i ett ganska grovt, tweedigt ylletyg med smalrandig struktur på bredden, spräckligt i olika gröna nyanser, klarrött, gråviolett och blekt gult på svart botten. Det låter konstigt, men helhetsintrycket är varmt, skiftande grönsvart med klart röda och vagt, blekt grågula stänk. Jackan är bedrägligt enkel i skärningen med tre knappar, rundade slag och stolpfickor, men modellen är som sagt kurvig och mycket figursydd med mängder av insnitt i midjan både fram och bak, tillräckligt kurvig för min korta rygg med smal midja, stor stuss och markerad svankrygg, en kombination som gör att nittionio insvängda dräktjackor av hundra får fula, horisontella veck i ryggen på mig. Den hundrade köper jag, alltid. För ovanlighetens skull får jag plats med den stora stussen i den raka, snäva kjolen, dessutom – det har nog aldrig ens hänt förut, och när det dessutom finns ett nedsytt gångveck mitt bak som hänger med hela vägen upp till linningen, och ger rika möjligheter till småjusteringar av passformen, då är det bara att tacka och ta emot.

En av knapparna i jackan saknas dock, och det är ganska typiska, detaljerade 50-talsknappar av ett slag som sällan går att komplettera, så jag kommer nog att byta ut dem mot röda, flätade läderknappar av klassisk modell som jag köpte i ett anfall av häftig förälskelse för ett par år sedan. Den grova strukturen i tyget medger den sortens knappar, tycker jag, och jag vill gärna ta upp och understryka det röda i materialet. Det gröna understryks i sin tur av min nya, gröna tyrolerhatt – äntligen en perfekt tyrolerhatt! Perfekt storlek, en smula för liten; perfekt färg, varmt olivgrön; perfekt stuk, rejält tillknölad och sned med brättet uppvikt bak, så att den sitter arrogant på sniskan och får samma märkliga framåt-bakåtlutade form som 40-talets Hepburnhattar – ni vet, fedoraliknande hattar för damer med en lustigt framåtstukad kulle? Jag älskar den 40-talssilhuetten, och nu när jag försöker skilja mig från den eviga hårknuten blir det mycket lättare för mig att bära dem. Tyrolerhatten medger som mest en mycket låg knut längst ned i nacken. Egentligen borde jag inte ha glasögon till den, heller, men jag vill inte ha linser jämt.

Jag insåg nyss att trots att det finns omkring tusen bilder av mig där jag bär åtminstone den svarta Tranåsjackan, ofta både jackan och kjolen, eftersom jag bär jackan dagligen och kjolen flera gånger på en genomsnittlig vecka under vinterhalvåret, finns det knappt en enda där dräkten är bildens fokus, och skärning, detaljer och fall framstår klart och tydligt. Det är väl trotjänarplaggens otacksamma lott, det. Jag borde få den ordentligt fotograferad innan jag sliter ut den helt. Här skymtar jackans vackra ryggskärning, i alla fall. Junexjackan har ni där uppe till vänster; fin märkeslapp, eller hur? Den svarta Tranåsjackan saknar allt sådant, den hade bara sådana där svarta hängband i nacken och i kjolen med TRANÅS invävt i vitt.

Den tredje sena 40-talskavajen i min ägo, en snäv, oerhört elegant svart dräkt med stora, vida, draperade ficklock på höfterna, är fransk och har märket broderat i satinstygn, svart på svart, i en enkel, modernistisk sans serif på fodret i ryggen. Det är enormt tjusigt. Det är fantastiskt med den sortens detaljer, och de förekommer mest i bättre konfektion av äldre modell. Jag har ibland svårt att förstå varför ganska många jag känner, som gillar den här stilen, köper och bär mycket nyproducerade repro- och retrokläder, inte handlar mer second hand, vilket pekar framåt mot den där ovan nämnda texten om konsumism. Vi får se.

Om retusch och kroppsideal.

Det talas periodvis mycket om bildbehandling i dagens media, hur det påverkar utseendeideal och ger framför allt kvinnor en orealistisk, ofta direkt ouppnåelig bild av hur vi kanske borde se ut. Vi har säkert alla sett före- och efterversioner av bilder av kända skådespelerskor och modeller; hur hud slätas ut, jämnas till och bleks, hur veck och valkar försvinner, tänder och ögonvitor blir vitare, bröst växer, hår blir tjockare, fylligare och slätare, midjor krymper, ben blir längre och smalare. Givetvis är det svårt att värja sig helt och hållet, oavsett hur väl medvetna om att det förekommer vi är; givetvis blir alla de här bilderna en del av det enorma bildarkiv vi har i huvudet, en del i det inre referensbiblioteket. En bild gör kanske ingen skillnad, inte tio bilder heller, men det handlar i slutänden om enorma mängder bildmaterial som har en faktiskt inverkan på hur vi ser på oss själva och våra medmänniskor.

Det kan vara nyttigt att ta en titt på äldre tiders skönhetsideal också, bara för att se variationen, för att få klart för sig att det faktiskt inte alltid har varit attraktivt att vara lång och smal med stora bröst. En insikt som var oerhört viktig för mig är att många av de bilder vi alla är mer eller mindre bekanta med också representerar ett ideal, på exakt samma vis som dagens hårdbearbetade fotografier; att medeltida madonnor representerade en sin tids idealiserade skönhet, med sina höga, runda pannor, små, halvklotformade bröst, späda lemmar och framträdande magar; att Rubens närmast spolformade kvinnokroppar, med sitt veckade, vita hull, skimrande och ljusreflekterande som veckad satin, representerar en av barockens idealkroppar; och så vidare. En Venus, en Afrodite, en Leda, en Susanna i badet, en odalisk och så vidare – det är sexualiserade bilder, de är ofta nakna eller halvklädda, mer eller mindre allegoriska, och man kan i stort sett alltid utgå från att de kroppar som visas i de bilderna är i allra högsta grad idealiserade. De representerar någon version av sin tids fysiska kvinnoideal. Inte hur konstnärens personliga kroppsideal såg ut, inte hur de modeller han råkade ha tillgång till såg ut, utan hur hans mecenaters, beställares och makthavares ideal såg ut, och därmed samhällets i stort. Det är ingen olyckshändelse att Rembrandts Susanna har något som skulle kunna vara celluliter. Det är ingen olyckshändelse att Bouchers odalisk har runda, fylliga lår; hennes lår och stjärt är hela målningens fokus, de är själva poängen med tavlan, och det är meningen att de ska se ut precis, exakt så. Hon är sin tids fysiska ideal.

Med den variationen i åtanke, med den västerländska konsthistoriens alla gubbsjuka, lätt pornografiska venusar, susannor, ledor och odalisker i bakhuvudet, blir det en smula lättare att värja sig, att välja och vraka utefter en aningen mer självständig utgångspunkt. Den perfekta kroppen kan se ut nästan hur som helst, symmetri och fertil ålder är i stort sett det enda de alla har gemensamt, resten är mest en fråga om tid och plats. En enkel bildsökning i valfri sökmotor på ”odalisque” eller ”venus” ger en uppfattning om hur stor variationen är som är nyttig för de flesta. Odalisk betyder för övrigt haremsdam, och var ett populärt erotiskt motiv från sjuttonhundratalet och framåt, medan Venus ger ett bredare tidsperspektiv, bland fler astronomiska felträffar.

Jag tror att det kanske är lättare för oss att förhålla oss skeptiska till målningar än till fotografier, dock, just för att fotografiet gärna uppfattas som ett slags sanningsvittne. Vi borde veta mycket bättre, och åtminstone på ett intellektuellt plan gör vi nog det. Jag fick en nyttig påminnelse om hur försiktig man bör vara inte minst som retrofil i mormors fotoalbum tidigare ikväll, vilket utgjorde uppslaget för dagens inlägg; där finns ett antal studioporträtt av min gammelmormor Gerda, tagna 1941 när hon var runt 45 år gammal, och bland de olika porträtten ur lite olika vinklar med  lite olika miner finns även ett råprov på ett av fotografierna. Det obehandlade fotografiet, som tjänar som intressant jämförelse med den färdigbehandlade, signerade versionen som ligger monterad på fin papp med vackert, genomskinligt silkespapper över intill, visar att gammelmormor var en mer synbart medelålders kvinna år 1941 än man kan tro av porträtten. Hon hade rynkor i pannan och runt ögonen som har slätats ut, fräknar eller pigmentfläckar som har försvunnit, skuggor under ögonen som har trollats bort, hennes näsa har rätats ut en smula och hennes läppstift har snyggats till en aning. Hon ser lite yngre, slätare, piggare och fräschare ut, helt enkelt. Klicka för större format!

Det var alltså inte bara filmstjärnor som blev snyggare på den här tiden. Nyttig påminnelse även för oss som hittar våra skönhetsideal någon annanstans än i dagens mainstreammedia.

Cold Comfort Farm

Stella Gibbons

Jag nämnde Cold Comfort Farm i förra inlägget, dels för att den är underbar, helt enkelt, dels för att den ger en fin tidskänsla (trots att den tekniskt sett är en framtidsroman) och dels för att den på vissa vis kändes som att den verkligen knyter ihop två så olika exempel på känd, engelskspråkig mellankrigstidslitteratur som F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby, publicerad 1925,  med sin eleganta, polerade yta och högst mänskliga problematik, och H P Lovecrafts novell The Dreams In The Witch-House, publicerad 1933, som är mörk, kuslig, smutsig och full av ockult fantastik.

Stella Gibbons Cold Comfort Farm, publicerad 1932 och något av en brittisk humorklassiker, är också smutsig, högst medvetet skitig och lerig. Den är skriven delvis som parodi på en litterär stil som varit populär ett bra tag när den kom ut; romaner om det jordnära, ofta passionerade och ödestyngda liv som levdes (tydligen) av landsortsbefolkningen, med långa naturbeskrivningar, köttig prosa, mycket lera och mycket skit under naglarna. Genren brukar visst kallas loam and lovechild, roligt och träffande. Rätt få av de författare Stella Gibbons parodierade är lästa och ihågkomna idag, åtminstone utanför det engelska språkområdet; jag får ta till D H Lawrence som det mest välkända exemplet, även om udden nog egentligen riktades mer i andra riktningar. Det är roligt att läsa den med Jane Austens Emma i åtanke, också – Flora Poste är i allra högsta grad en Emma, med samma ambitioner att förbättra sina förvirrade medmänniskor, men till skillnad från Emma har hon modernitet, sunt förnuft, viss världsvana och The Higher Common Sense av husguden Abbé Fausse-Maigre till sin hjälp, och lyckas på det hela taget betydligt bättre, till läsarens förvåning. Hur som helst kan man, om man vill, ignorera de litteraturhistoriska aspekterna helt och hållet och bara läsa den som en skojig, absurdistisk roman.

Flora Poste blir föräldralös i romanens inledning. Det är ingen större katastrof, men det leder till att ett antal brev komponeras och skickas till diverse mer eller mindre omöjliga släktingar utspridda över Storbritannien, eftersom Floras arv ”won’t even keep you in stockings and fans”, och arbete har hon varken lust eller fallenhet för. Flora tänker skriva en lika bra roman som Persuasion – Austen igen – när hon är fyrtio och samla material tills dess, alltså behöver hon en släkting att parasitera på. Valet faller på kusin Judith Starkadder och hennes sorgligt tilltrasslade familj, bestående av maken Amos, sönerna Seth och Reuben, dottern Elfine och ett otal kusiner, sysslingar och trotjänare, alla styrda med järnhand av matriarken Ada Doom, som såg något otäckt i vedboden som barn och därför tvingar alla att stanna kvar och göra som de blir tillsagda på Cold Comfort Farm i Sussex.

Alla har såklart egna idéer, och det förekommer givetvis ett visst mått av smygande bakom Ada Dooms rygg; Amos är den lokale svavelpredikanten med en egen församling, the Quivering Brethren, och vill resa runt och predika. Seth förför byns alla flickor men bryr sig egentligen bara om the talkies. Reuben vill ta över gården och göra förbättringar. Elfine springer omkring  ute i skogen i bedrövliga kläder och skriver tvivelaktig poesi. Hon är dessutom bortlovad till kusinen Urk, som har en speciell relation till vattenråttor, men är hemligt förälskad i den unge sonen på traktens herrgård. Gamle Adam Lambsbreath har hand om korna Feckless, Graceless, Aimless och Pointless, men oroar sig för Elfine. Judith är morbid och när en oidipal besatthet av sonen Seth. Meriam, pigan, blir gravid med Seths barn varje vår, punktligt som ett urverk. Ada Doom däremot lämnar bara sitt rum två gånger om året, för att räkna familjen, men får fem rejäla mål mat uppburna om dagen och mår nog egentligen som en prinsessa, trots äckliga saker i vedboden, eller om det var redskapsboden, eller snickarboden.

Flora bestämmer sig för att bringa ordning i kaos, och går systematiskt tillväga. Det tillkommer ytterligare komplikationer, såklart, bland annat i form av den frigjorde författaren Mybug (egentligen Meyerburg) som bestämmer sig för att bli förälskad i henne, men även allierade; Floras väninna Mrs Smiling bistår med råd, gummistövlar, exemplar av Vogue och modern förfining, kusin Charles står alltid redo att komma till undsättning i sitt aeroplan och Meriams mor Mrs Beetle är det ordning på.

Cold Comfort Farm filmatiserades av BBC på nittiotalet, och filmen är i allra högsta grad sevärd. Jag rekommenderar både den och romanen varmt till alla som är förtjusta i brittisk mellankrigstid, men alldeles särskilt boken, då. Den finns att få tag i som engelsk klassikerpocket i välsorterade bokhandlar. Jag är osäker på om den någonsin har översatts till svenska; jag har för mig att den översattes i samband med filmen, men jag hittar inte särskilt mycket information vid en ytlig sökning och tycker att man gott kan läsa den i de mer lättåtkomliga utgåvorna på originalspråk, hur som helst. Den tillhör ett litet antal böcker jag läser om och om igen, och håller mig med dubbla exemplar av, för säkerhets skull och för utlåning. Jag tror att jag har gett bort den i present inte mindre än två-tre gånger, till olika vänner. Den gör alltid lycka.

Vintagebloggträff och retrofili, igen.

Så i förrgår var det bloggträff, alltså, afternoon tea på Lady Hamilton i Gamla Stan tillsammans med en samling damer som alla skriver om gamla saker, gamla kläder och gammaldags estetik; Miss Meadow och Elsa på Grandmother’s Pearls som var initiativtagare till det hela tillsammans med Fanny Kellerman som fick förhinder, samt Kristina med Dahling it’s Vintagy!,  Olivia med Vid mitt skrivbord,  Tifa DeLeone,  Johanna Öst,  Emma på Emmas Vintage,  Sanna med One Dreamy Closet,  Anna på Mormor hade stil och Fröken Pimpinell. Vi drack te, frossade i scones, sandvikare och sötsaker, talade om hattar, veteranbilar, samlande och annat. Massor av nya ansikten, Elsa och Miss Meadow är de enda jag var bekant med sedan tidigare, och massor av olika infallsvinklar på det här med vintageintresse och retrofili – det är nästan det roligaste, att vi är så olika och har så olika ingångar i det gemensamma intresset.

Här handlade det ju mycket om kläder, såklart, men inte enbart, och det finns såklart tusen olika sätt att närma sig den sartoriella retrofilin också. Precis som utflykterna med investigatorgänget, där folk kommer från massor av olika håll och samlas kring det gemensamma intresset för en lite mer arbetar- och äventyrarbetonad mellankrigstid-och-lite-till med inslag av såväl Tintin* och Indiana Jones som, givetvis, H. P. Lovecraft, eller som Aftonsällskapet, eller de olika sammanhang där jag träffar andra uniformsintresserade människor, och så vidare. Folk hittar hit via lajvande och reenactment, MÖPande (MÖP = Militärt Överintresserad Person) och historieintresse, via diverse subkulturer och det intresse för historiska dräkter, eller bara klädmässigt drama, som ibland följer med det. Via film, såklart, från stumfilm till kostymdrama, litteratur och andra former av fiktion, från The Great Gatsby till Cold Comfort Farm till The Dreams in the Witch-House, via danser som lindy hop, via sömnads- och hantverksintresse, via veteranbils- och raggarkulturen eller burlesken, och det är alltid lika intressant att se hur mycket det varierar.

Sammantaget verkar det finnas riktigt mycket folk i och omkring det här intresseområdet, och det är väl egentligen inte så konstigt, med tanke på hur brett, vagt och öppet för tolkningar och läsningar det är – ett dåtidsintresse, helt enkelt, ett intresse för första halvan av förra århundradet och lite till. Det är klart att det finns hur mycket som helst att hämta där; en hel västvärld genom två världskrig, ett kallt krig, rösträttskamper, kolonialism på obestånd och resan från statarsamhälle till relativt välstånd. Jag vet att folk tilltalas av allt från arbetarrörelse till forna tiders överklassliv, från det vardagliga slitet till de största festligheterna, från folkhem till hawaiiana och min eviga tropikuniformsromantik. Allt från det burleska och subversiva, som all inspiration som finns att hämta i Weimarrepublikens queera underjord, till det värdekonservativa, som de som fetischiserar den ojämlika maktdynamiken i ett förmodligen rätt fiktionaliserat, heteronormativt 50-talsäktenskap (jodå, de finns).

Det gemensamma är väl just det stora tolkningsutrymmet. Det handlar egentligen inte om autenticitet, det handlar om hur valda aspekter av en annan tid och ett annat samhälle är relevanta för oss som nutida människor, ibland för att det representerar något vi skulle behöva i våra egna samhällen, ibland för att det fortfarande påverkar oss, och ibland kanske det är fråga om ren nostalgi. Intresse för den här tidens alla politiska extremismer och deras uttryck finns också, såklart – fascism, nazism, stalinism, bolsjevism och så vidare, ett intresse som inte behöver ha det minsta att göra med politisk sympati. Det är en del av den här tidsperioden som fortfarande sätter djupa spår i nutiden, och jag tror att det kommer att ta åtminstone ett par generationer till innan det här blir enbart historia, vilket jag tycker förklarar både fascinationen och, för vissa, attraktionen.

Det är säkert ett tidens tecken, det här intresset. Jag hoppas på fler träffar av det här slaget – det är säkert ett tidens tecken, det med.

*På tal om Tintin har vi lyssnat igenom de gamla ljudalbumen med Tomas Bolme, Åke Lindström och Bert-Åke Varg under julen, och de håller än, i allra högsta grad. Jag minns många av dem från besök hos pappa när jag var liten, men det är alltså inte bara barndomsnostalgi; de är verkligen bra även helt fristående från albumen. Som alltid är det intressant hur annorlunda vissa saker framstår tjugo år senare, dessutom – inte mindes jag att kapten Haddock var fullt så ångestladdat alkisjobbig, till exempel! Jag tyckte han var rolig.

En grå klänning, i flera bemärkelser.

Ja, den är ju inte helt klar än.

Jag intog afternoon tea tillsammans med ett särdeles trevligt sällskap retrobloggande damer igår, och passade på att dra på mig fina strumpor, tillfället till ära, mörkgrå, nytillverkade fully fashioned från Eleganti som jag inte har använt på ett bra tag – mörkgrått passar ganska sällan vid de tillfällen då jag brukar vädra finstrumporna, men det är fina och bra att ha ibland. Jag satt på tunnelbanan hem och beundrade hur strumpan veckade sig fint en smula vid vristen när jag sträckte och böjde foten i röd sko, som fully fashioned plägar.

Sedan ett tag tillbaka har jag försökt att arbeta mig igenom delar av de där mängderna av tyg som man samlar på sig som sömmerska, jag behöver lite nya vardagsbetonade kläder och tycker att det börjar kännas fånigt att ha bitar på lut som inte kommit till användning på mer än fem år. Dessutom behöver man ju utrymmet också (till nya tyger – eh). Så jag svängde ihop en lite trist, men förhoppningsvis praktisk klänning i en mörkgrå ylleblandning utan några vidare distinkta egenskaper – kostymull, medelvikt, troligen ull/poly, jag hade tre gånger en och en halv meter och ganska ont om idéer, eftersom tyget verkligen inte är vidare upphetsande. Det härstammar från alla de där åren då jag älskade grått och svart och aldrig bar något annat, och följaktligen känns det föga tilltalande nu – jag vill ju ha färg, eller mönster, eller något, vad som helst, som är intressantare än antracitgrå kostymull. Jag kunde inte arbeta upp så värst mycket entusiasm över projektet och hade inget lämpligt i färg att arbeta in.

Men skam den som ger sig, eller hur? I våras sydde jag en skjortblusklänning med halvlånga ärmar, smal midja och vid kjol i smalrandig svart-vit-olivbrun bomull som blev väldigt bra; inte det mest spännande i klänningsväg jag äger, inte lika fin och sockersöt som en gräddvit i liknande modell jag sydde ungefär samtidigt, men den olivbruna fick knäppning hela vägen fram, och det var fånigt nog något av en uppenbarelse. Den kan vara det skönaste, bekvämaste, mest lättburna och praktiska sommarplagg jag någonsin ägt. Det är något med helknäppningen fram och det enkla, fläck- och stryktåliga materialet som gör att den utan ansträngning tjänstgör inte bara som städad sommarklänning utan även hemmaklänning, badkappa, morgonrock, negligé och bas i resegarderoben. Den är egentligen inte ett dugg lättare att ta på och av än en klänning med blixtlås i sidan eller ryggen, men det känns lättare, enklare, mer obesvärat, och man ska inte underskatta klädernas psykologiska effekt. Den hängde med sommaren ut och en bit till, men jag är frusen av mig och hela hösten har jag saknat den varje gång jag känt för att bara dra på mig något enkelt, bekvämt och kravlöst.

Så helt klart behövs en varm vintermotsvarighet i ylle. Enkel, kravlös och bekväm, som sagt, utan krav på avancerad koordinering av andra plagg och accessoarer, så pass slashasig med mina mått mätt att jag kan dra på den och vara tillräckligt klädd utan att behöva tänka vidare på saken. Det trista gråa blev en helskuren, framknäppt klänning i sju våder med halvlånga, snäva ärmar, stel puff på axeln, figursytt liv, enorm vidd i kjolen och liten gosskrage. Den ser närmast Amishbetonad ut, fast oanständigt kort, då; bara drygt knälång. Jag är inte helt övertygad, men det var jag inte om den olivbruna heller, och när jag gått in den lite, satt i fickor i sidsömmarna ( vilket jag alltid glömmer när jag klipper till dem, måste lära mig!) och möjligen gjort något åt den stränga monotonin i färg, material och detaljer kanske den kan fylla samma funktion. Jag hoppas det, måste få till lite färg bara. Eller så kanske det här är klänningen för gulnade spetskragar och löstagbara pälskragar?

Klänningen, middagen, nyåret.

Foto ©Petter Karlsson.

Jag tänkte visa ett par bilder från nyårsbalunsen, eftersom jag skrivit så mycket om förberedelserna. Den blev mycket bra, som väntat; det blir oftast väldigt bra, i min erfarenhet, jag tycker inte att höga ambitioner (eller pretentioner) är jobbiga, som många verkar göra, tvärtom. Jag är ju sådan att jag gillar det storslagna, det bombastiska och anakronistiska, allt det har nog redan framgått klart nog, och det gäller alldeles särskilt fester. Vardagligt och opretentiöst är fint och bra det med på sitt vis, men vardag har man ju nog av som det är ändå. Varför ha det vardagligt vid festliga tillfällen? Varför inte försöka fylla vardagen med mer feststämning?

De senaste två-tre åren har varit gyllene år på det här planet. Jag har hittat många likasinnade vänner, och vi gör fantastiska saker tillsammans. Tillställningar av det här slaget blir ofta bättre ju mer man övar på det och ju mer tid och planering man lägger ned på dem, och vi har, som sagt, fantastiskt trevligt på våra exkursioner, picknickar, kafferep, brännbollspartier och pretentiösa fester med långa middagar och annat i den vägen; så vi tänkte göra precis det. Tanken är att vi startar ett litet sällskap, helt enkelt; ett sällskap för kulinariskt intresserade retrofiler, för enofila dandies, för hedonistiska tidsresenärer. Det kommer att bli storslaget, bombastiskt och anakronistiskt – såhär, ungefär!

Hr. H serverar alsace.

Vi åt sju rätter, mestadels klassiskt svensk-fransk festmat; ostron, anklever, getost, grönsakspatén som skymtar på bilden här intill, fisk- och skaldjurstimbal, älgbiff och créme brûlée, och drack bubbel, tokajer, alsace och tungt rödvin till. Vi var ännu värre tidsoptimister än förra året, tyvärr, men jag tror inte att det gjorde så mycket. Min klänning med tillhörande bolero blev klara i tid, som synes, till och med i ganska god tid, med oväntat vulgär urringning, men sådant gillar ju jag. Hr. H och jag har för övrigt eklaterat förl – förlåt, krupit till korset på Facebook och reglerat förhållandet, vilket väl är ungefär samma sak som att lysa i kyrkan nuförtiden. Det är en smula fånigt och obehagligt som gest, men nu är det gjort.

Hur som helst hade jag en strålande nyårsafton. Jag hoppas ni hade detsamma. Och nu då, vad händer nu?