Så! - fast kortare i nacken.
Det är tydligen så dags nu igen. Stora delar av min vardagsgarderob för höst, vinter och vår har åtminstone två-tre år på nacken, särskilt kjolarna, och de börjar inte bara bli lite slitna, jag har dessutom börjat tycka att nästan allt jag har i kjolväg är obekvämt snävt kring knäna och besvärande kort, trots att jag inte har växt. Det blir inget mer i knälängd, med andra ord, och även om supersmala pennkjolar har sin plats är det nog inte i min vardagsgarderob. Det som fungerar – tre kjolar, allt som allt – är vadlångt och med åtminstone lite vidd nedtill. Dessutom har jag börjat leta efter klassiska mönstrade sidenscarves, och övertog två par förnuftiga skor som mormor var missnöjd med, och när jag väl fått tummen ur och sytt lite åt mig själv kommer inte en, utan två av de här vadlånga kjolarna att vara skotskrutiga, och jag har halvt om halvt bestämt mig för att släppa de stödhjul som min pålitliga knut utgör just nu, och skaffa en trevlig, rundad sen 40-talspage istället, och slutsatsen är skrämmande klar; jag håller på att förvandlas till min mormor. Det är bara en tidsfråga innan jag har förkortade hälsenor och en byrålåda med fyra nästan, men inte riktigt likadana bruna minkhattar.
Hur som helst ska det faktiskt bli lite svart, också; dels kommer jag att pensionera en hel del svarta plagg nu, och dels har jag avhållit mig från svart så länge och så konsekvent att det börjar bli mest bara en trist färg bland andra småtrista basfärger. Därmed tycker jag att jag kan tillåta mig något enstaka plagg igen. Dessutom har jag rätt mycket svarta tyger liggande, och planen är att ta ur förråden. En fin svart klänning och en mindre fin, eftersom jag även behöver en enkel, sträng historia till en kväll i november då jag och några vänner ska vara 30-talstjänstefolk på ett slott norr om stan, samt en mörkgrå klänning – mörkgrått tyg har jag också rätt mycket av.
När jag tänker efter inser jag att åtminstone ett par av mina favoritjumprar har minst fyra eller fem år på nacken, två-tre stycken gamla favoritkjolar likaså, och bortsett från två kjolar förra säsongen, några blusar och en del sommarplagg har jag inte producerat särskilt mycket vardagskläder åt mig själv på rätt länge. Det är inte så konstigt att garderoben behöver förnyas; jag borde kanske vara stolt över att en kjol har en livslängd på åtminstone fem år istället, även med ganska hård användning.
Förr eller senare kommer även den svarta New Look-dräkten från Loheden i Tranås, en av mina verkliga trotjänare, att falla i bitar, får jag förmoda. Den har också omkring fyra år i min tjänst bakom sig, och den var givetvis inte ny när jag köpte den. Det är ett projekt att sätta upp på den långsiktiga att-göra-listan; en modifierad kopia av New Look-dräkten, med samma kurviga, figursydda jacka med skört och motveck bak, samma vida, vadlånga kjol med många paneler, fast förmodligen inte svart. Kamelbeige? Krämfärgat, kanske? Klarar man att hålla en sådan någorlunda fri från kaffefläckar? Tveksamt, men det kanske är värt jobbet med ständig fläckurtagning.
