Tänk, försommar…

Jag hade tänkt dödförklara årets trädgårdssäsong, men sedan upptäckte jag att tidlösorna faktiskt har börjat titta upp nu. Ska försöka knäppa dem imorrn. Dessutom har jag ju en hel del grävande kvar att avverka – idag har jag plockat slånbär och tittat efter trattkantereller med mor istället för att slita häcken (ryggen) av mig. Vi hittade bara några blodriskor, tyvärr, men jag har å andra sidan 2,3 kg slånbär på väg att bli saft i köket. Jag brukade hjälpa mamma att plocka slånbär till saft i trakterna kring Skårby när jag var liten, minns jag, men det var väldigt många år sedan vi gjorde slånbärssaft sist. Det blir intressant att smaka när den är klar – jag har bara ganska vaga minnen av hur det smakade.

Det fanns hur mycket bär som helst, ingen verkar ta vara på slånbären nuförtiden. Jag leker lite med tanken på att försöka göra slånbärsvin också, mor har berättat historier om en omgång slånbärssaft efter recept i Prinsessornas Kokbok som började jäsa, blev odrickbar, glömdes bort i källaren och naturligtvis förvandlades till en svan i form av fantastiskt starkvin fem-tio år senare. Det låter kul, jag har tillgång till en lämplig källare att glömma bort flaskorna i och jag har börjat få smak för dessertvin på gamla dagar.

Slån tillhör för övrigt släktet Prunus, är alltså besläktade med plommon, bland annat, och de har elaka törnen, så det är inte ett odelat nöje att plocka slånbär. Man bör antingen vänta med att plocka dem till efter första rejäla frosten, eller lägga bären i frysen innan man gör saft på dem – det ska göra smaken mindre sträv. Bären (stenfrukterna, egentligen, de har en ganska stor, hård kärna med ett tunt lager fruktkött runt och blåsvart skal) är närmast oätliga i sig – men det blir god saft, som sagt.

Slånen är bland de första ut av alla buskar och träd som blommar med vita blomsterskyar i maj och juni, vilket för oss smidigt till bilderna här – jag hittade ytterligare några tulpanbilder som jag inte kan låta bli att lägga upp, trots att jag hade tänkt vara färdig med tulpanerna för i år, och resten av bilderna visar olika medlemmar i släktet Allium.

De flesta av dem blommar i juni här, med några få undantag (Allium nigrum är senare, juli till början av augusti, och det finns även några tidigare vårblommande samt någon höstblommande art, har jag för mig) och först ut var de violetta, Allium aflatunense. Det är en sort som kan sprida sig en hel del; jag har några stycken som vi fått av en bekant och några stycken som följde med i en blandad förpackning Alliumlökar. Jag räknar med att det kan tänkas finnas betydligt fler än vi behöver rätt snart, så om någon vill ha violett bollök om några år är det bara att hojta till…

Alla är fina, men allra finast är nog ändå kultivaren ‘Mount Everest’. A. aflatunense har stora bladruggar som börjar gulna redan innan blommorna slagit ut, så när de är som finast är de samtidigt lite risiga att se på; de ser ut att vara på väg att vissna, helt enkelt. Det är en lite trist egenskap som gör att de gör sig bäst planterade tillsammans med perenner som kan dölja bladen åtminstone litegrann. När bladen väl vissnat ned helt (eller döljs helt av något annat) är de väldigt snygga igen, dock, med tjusiga fröställningar (och det blir massor av frön, tro mig!). ‘Mount Everest’, däremot, håller som jag nog skrivit tidigare bladen gröna och fina genom hela blomningen, och de börjar vissna först så pass långt in på sommaren att de gulnande bladen inte märktes alls i min rabatt.

Den andra vita bollöken här är en kultivar som heter ‘Ivory Queen’. Som det nog framgår på bilden är den låg, bara ett par decimeter hög, till skillnad från A. aflatunense och ‘Mount Everest’ som båda är kring meterhöga – A. aflatunense kanske lite mindre, ‘Mount Everest’ definitivt lite mer. ‘Ivory Queen’ har lika stora blombollar, men ger ett helt annat intryck; rundare, knubbigare, inte alls lika framträdande. Det är en rolig växt i framkanten på en rabatt, dock, och bladen är grågröna, lite rundade och fint blådaggiga, med ett lätt silverskimmer. Jag har den i runda rabatten, tillsammans med A. aflatunense och allt annat småmesigt i blått, violett, rosa och silver, och den är väldigt fin där.

Den här sista är en art som heter Allium neapolitanum. Den är pytteliten, kanske en decimeter hög, och mycket späd – ser ut som en tidig vårblomma mer än någonting annat. Jag tror inte att den är vinterhärdig här, egentligen; namnet antyder ju att den kommer från betydligt varmare trakter. Även om många Allium härstammar från stäpplandskap i Mindre Asien med stekheta somrar är de naturligtvis vana vid de trakternas rätt bistra vintrar, men en Allium från medelhavsområdet är en annan femma. Av de bortåt 20 A. neapolitanum-lökar som följde med i den där lökblandningen var det bara ett par-tre stycken som kom upp och blommade, men eftersom de är så oansenliga spelar det mig ingen större roll. Den är väldigt söt på nära håll, dock.

Bin och andra insekter tycker väldigt mycket om alla de här växterna – det syns, det finns bin med på båda bilderna av A. aflatunense. De drar även till sig fjärilar, vilket är roligt. Just den här tiden i slutet av maj och början av juni är en sådan där tom mellanperiod i rabatterna, som sagt, och bollökarna är en av de få perenner och lökväxter jag har som är pålitliga färgklickar även efter att tulpanerna har gett upp.

Bilderna är tagna i början av juni, och föreställer, med början ovanifrån, Tulipa ‘Estella Rijnveld’, Tulipa ‘Black Parrot’, Allium aflatunense med bi, Allium ‘Lucy Ball’, som är en hybrid mellan A. aflatunense och A. elatum, blomkorgen är tätare, större och lite senare än A. aflatunense; med Allium aflatunense i bakgrunden. Vidare Allium ‘Mount Everest’ i knopp, Allium ‘Ivory Queen’ och Allium neapolitanum.