Nya rabatten – har jag skrivit om den?

Igår grävde jag. Jag vet inte om jag har kommit ihåg att nämna det här, men under sommaren har vi ju sysslat med att lägga en gång över gräsmattan, från plattorna borta kring huset ut mot gatan till mitt och A’s hus. Det finns en gång som stryker längs med kanten av gräsmattan, och de första åren vi bodde här använde vi den ibland i alla fall. Den gången har gradvis övergått från att vara lite avsides placerad, men någorlunda användbar till totalt igenvuxen av plommonträdet, päronträdet och flera vinbärsbuskar, i år var den direkt svår att lokalisera.
Vi använder den inte alls längre, utan sliter ner gräsmattan i en stig istället, så en bättre placerad gång där vi faktiskt brukar gå har behövts ett par år. Det lämnar en avlång bit gräsmatta mellan den gamla gången och den nya, som jag tänker omvandla till rabatt – mor är skeptisk, såklart, men å andra sidan är alla glada över att få en aning mindre gräsmatta att försöka hålla ogräsfri och någorlunda välklippt. Ingen av oss tror längre på myten om den underhållsfria gräsmattan kontra de arbetskrävande rabatterna, och alla är väl medvetna om att jag kommer att sköta arbetet med den nya rabatten, från anläggning till underhåll; så det jämnar ut sig.

Sent i våras hackade jag ut lämpliga konturer för den nya gången och skalade bort grässvålen från den i ett anfall av arbetslusta, och sedan har den tagit form i etapper. Som det är nu är själva gången någorlunda färdig, bortsett från någon form av kant som behövs mot insidan – jag är lite oklar över hur jag ska göra med det, om den liksom resten av gången ska läggas av det som redan finns till hands i trädgården (en mycket blandad kompott av betongplattor i olika storlekar och modeller, gatsten i olika storlekar och modeller samt lite skifferplattor) eller om jag ska försöka övertala resten av hushållet att vi borde investera i en sådan där upprättstående betongkant man gräver ner, som dels kan göra rabatten lite upphöjd, och dels fungerar bra som avgränsning mellan eventuellt ogräs i gången och rabatten, samt eventuella överentusiastiska växter i rabatten och gången. Jag gillar tanken på betongkanter – det är inte lika snyggt som gatsten, och blir dyrare i det här fallet, eftersom vi har gratis gatsten i parti och minut; men betongkanten kommer att göra jobbet mycket bättre, och dessutom passa väl ihop med resten av trädgården. De ursprungliga rabatter som finns kvar här är avgränsade och upphöjda med sådana betongkanter.

Kanske kan vi göra båda delarna; först gatsten, sedan upphöjd betongkant.

Det som återstår nu är det där med kanten, skala bort grässvålen med medföljande ogräs, jordförbättring och sedan plantering. Idag har jag grävt bort lite gräs och enorma mängder revsmörblomma, helt otroligt hur invasiv den blev när den fick fritt spelrum i några månader, och det är fuktigt i jorden, så allt gick ganska fort och lätt och bra – trevligt väder, dessutom. Det var bara det att när jag väl tog paus för att äta upptäckte jag att jag har en muskelknuta i ryggen som känns konstig, är svullen och gör sig påmind hela tiden, och den där som brände i handflatorna var visst början till blåsor, inte rester av brännmärket jag fick av en spisplatta häromdagens; jag är en mes, alltså. Jag vill ha valkar i händerna, tack!

Så jag ställde in resten av grävandet till ett senare tillfälle – hoppas på hyggligt väder i helgen – och fotograferade lite mer istället, idag har jag varit en grönsak (en onyttig grönsak!) och det är först nu frampå kvällskvisten jag har börjat kunna röra mig normalt igen. Den där ryggmuskeln känns inte så bra, och jag har haft fruktansvärt tråkigt.

Jag hittade en mapp med bilder från 8e oktober förra året, hur som helst, och vi ligger faktiskt efter nu på höstkanten; för ett år sedan blommade blodaxet Actaea/Cimicifuga Simplex ‘Atropurpurea’ för fullt och tidlösorna höll på att slå ut, i år har blodaxet inte visat minsta lilla vitt än och av tidlösorna syns inte ett spår än så länge.

Bilderna visar, som ni kanske ser, den blivande rabatten och lite av den nya gången. Vi behöver måla om våra trädgårdsmöbler.. Mor föll huvudstupa för en pion som heter ‘Coral Charm’ i plantskolan i somras, så jag har tänkt bygga färgskalan kring den; aprikos- och persikorosa, med andra ord, med någon form av accent- eller kontrastfärg som hindrar det hela från att bli för äckligt. Jag tänker brunt/svart/mörkrött/purpur, och elfenbensvitt. Säger ju att jag är förutsägbar.

Jag har dragit hem bilder av tänkbara sällskapsväxter i långa banor – tänker mig ett par-tre rosor, eftersom det finns gott om plats; myskrosen ‘Ghislaine de Féligonde’ och den aprikosrosa mossrosen ‘Robert Leopold’, som båda remonterar, samt kanske någon Austin eller liknande i en lite mörkare kopparton, om jag kan hitta något bra. Kopparskiftningar är terosornas paradgren, men någon sådan kan jag nog inte odla där, tyvärr.

Minst en bit av den fådda gräddvita luktpionen kommer också att klämmas ner där, liksom Echinacea ‘Sundown’, Verbascum nigrum, kanske någon verbascumsort med starkare färg på blommorna som Helen Johnson, den skära formen av Lychnis chalcedonica, skär orientalisk vallmo (Royal Chocolate Distinction ser inte heller dum ut), Phlox paniculata ‘Orange Perfection’, Geum ‘Coppertone’, ‘Leonard’s Variety’ eller något liknande, massor av tulpaner – ‘Menton’, ‘Apricot Parrot’, ‘Apricot Impression’, och så vidare. Veratrum nigrum – svart nysrot, häftig växt jag velat ha länge – mörkbladig alunrot, såklart, förhoppningsvis kan jag föröka mina egna. Några blodax Actaea simplex ‘Brunette’, mörkbladigt hundkäx, Anthriscus sylvestris ‘Ravenswing’, blodtopp, Sanguisorba officinalis, mörka tulpaner samt kanske bronsrodgersia eller något i den vägen, i den skuggigare delen av rabatten, får stå för det bruna.

Hur gräsligt kan det tänkas bli, tro? Jag är rätt kluven till färgskalan – lite hisklig men samtidigt rätt skön. Vi får se. Jag letar för fullt efter purpurbruna irisar.