Lökplantering.

Har varit i partihallarna med mor idag och skaffat lite vårlökar. De hade inte riktigt alla tulpaner jag ville ha – min stora favorit ‘Black Parrot’ saknades, till exempel, liksom ‘Estella Rijnveld’ – men det blev ‘Carnaval de Nice’ och ‘Gavota’, samt ett par som vi inte har haft tidigare; ‘Flaming Spring Green’, i samma röd-vit-gröna färgskala som Estella men utan papegojformen och eventuellt en smulan bättre tulpan ur odlingssynpunkt, och ‘Apricot Parrot’. Har även planterat tre stycken Iris bucharica, en av de få våririsar som ska kunna vara någorlunda perenna här i vanlig trädgårdsjord, mycket söt i ljusgult och mörkare gult. Vidare ett gäng ljusgula krokusar Crocus chrysanthus ‘Cream Beauty’ och en påse av den spretiga, ålderdomliga narcissen ‘Rip van Winkle’, som jag planterade i framkanten av östra rabatten tillsammans med krokusarna.

Jag kan inte tänka mig att vara utan ‘Black Parrot’, dock, och jag litar inte på att några av fjolårets kommer tillbaka, så jag ska skaffa en påse eller två vid tillfälle. ‘Queen of Night’ ska sättas på prov kommande säsong, jag tänker inte plantera några sådana i höst; dels är jag lite trött på hur benägna de är att växa horisontellt och/eller lägga sig ned, och dels vill jag se hur många som kommer igen.

Jag spanar ivrigt efter tidlösorna, Colchicum nu, apropå lökväxter – de blommar nere i koloniområdet, såg jag, men här syns inget spår av dem än. Allting är alltid lite tidigare där nere än här, det ligger varmt och skyddat och skuggas inte av den vägg av höga träd som kyrkogården utgör, som vi gör. Jag vet ju nu inte vilken art, hybrid eller kultivar våra är heller, kanske är de dessutom en senare sort. De hade jättestora kvastar av grön blast i somras, så de lever i varje fall… (Ytterligare) en rolig grej med tidlösorna är att fröställningarna tydligen kommer samtidigt som blasten – det som kommer nu på hösten är enbart blommor direkt ur löken, och det fröämne som bildas i blomman dras ned i löken när blomman vissnar, för att sedan omvandlas till en fröställning som kommer upp med blasten på våren. Det är festligt med sådana växter, som har skapat sig en helt egen nisch istället för att konkurrera med alla andra om insekternas uppmärksamhet under sommaren.

På Cold Climate Gardening skriv det mycket, utförligt och väl om just Colchicumsläktet, bland annat.

Gick en vända med kameran också, ja. Det är fortfarande en hel del som blommar i trädgården, men mest i den lilla runda rabatten, som jag tyvärr tycker är rätt trist – den är fin och egentligen betydligt mer lyckad ur kompositionssynpunkt än den östra, som jag pysslar mest med, men jag tycker att den svala, milda vit-silver-rosa-malva-violett-blåa färgskalan den går i är mördande tråkig. Den är en eftergift åt mamma, som är väldigt förtjust i framför allt blåa blommor, och det är i ärlighetens namn praktiskt att ha ett ställe där jag kan stuva undan allt blått, violett och malvafärgat. Den är dessutom betydligt mer lättskött än den östra (med undantag för en del åkerfräken, som finns i den och inte har gått att gräva bort helt, trots att vi gjort sammanlagt tre försök) och framför allt är den konsekvent snygg och nästan ständigt i blom i stort sett hela säsongen. Inte illa pinkat, men jag kommer ändå inte över hur mjäkiga och förutsägbara färgerna är.

I vår ska jag flytta en av de fyra bitarna av den fådda vita luktpionen därifrån, och plantera bolltistel på pionens plats. Taggiga, hårda, skulpturala och metalliska växter som bolltistel och bollökar lättar upp det mesiga en smula, det finns redan en martorn och en massa Allium där som hjälper litegrann; men det behövs egentligen någonting som bryter färgskalan helt och hållet. Mer och starkare rött, kanske – jag ska se om jag kan pressa in en mörkröd Knautia eller något. Jag undrar om inte en riktigt bisarr, vräkig vulgoiris skulle lätta upp det hela en smula också? Någon riktigt överjävlig amerikansk hybrid i en konstig färgkombination, kanske med plicata eller groteskt volangiga kanter. Det skulle definitivt göra det hela mindre finstämt i alla fall…

Apropå groteska irisar, vad tycker ni om Jungle Shadows, en till bild, som enligt Brighton Park Irises ”has a reputation of being the world’s ugliest iris”? Klassiskt vacker är den ju inte, men jag tycker den var skönt fulsnygg och skulle gärna ha en sådan i min trädgård. Kanske tillsammans med de likaledes udda ‘Burnt Toffee’, ‘Thornbird’, ‘Rain Forest’ och ‘Kuala Lumpur’? Det här kräver nog en alldeles egen rabatt, dock… Jag är i alla fall konsekvent, jag gillar a. de svarta, b. de ljusgula och c. de fulsnygga i smutsigt brun- och gråaktiga nyanser. Resten ser ofta bara ut som tävlingsdansdräkter i mina ögon.

För den runda blev jag, givetvis, rätt sugen på en Intermediate Bearded som heter ‘Agatha Christie’ – ja, jag är faktiskt precis hur förutsägbar som helst. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag verkligen gillar den jättekonstiga kombinationen av smutsigt gråvioletta flaggor och klart vit- och mörklila slöjor, men den mörka, spräckliga teckningen på knoppen som håller på att slå ut tycker jag är sanslöst snygg.
Annars är kanske den blåvioletta ‘Codicil’ mer tänkbar, annan bild, jag gillar det lite ovanliga mörka skägget; eller den ännu snyggare ‘Desert Diamond’. Den är en arilbred, dock, och jag är inte helt hundra på hur det ligger till med vare sig härdighet eller tillgänglighet på dem. Röda nyanser är inte irisarnas bästa gren, direkt – ‘Rive Gauche’ ser fin ut, liksom ‘Fortunate Son’ med blått skägg, men på det hela taget gör nog Knautia macedonica de röda nyanserna bättre.

Jag tog även en del bilder av grannarnas Gloire de Dijon. Jag hoppas verkligen att min blir minst lika fin en vacker dag, som sagt. Här syns ganska tydligt en av nackdelarna med den, dock – den får alltid svartfläckssjuka frampå höstkanten.

Bilderna visar, uppifrån och ned, Gloire de Dijon längre ned längs gatan, annan blomma på samma planta, en av de onamnade gamla höstanemonerna vi fick av en snäll människa nere i Skarpnäcks Koloniområde – hoppas de klarar vintern – fröställningar på den gamla Clematis ‘Jackmanii’ som växer vid vår grind, två bilder av den runda rabatten tagna i början respektive i slutet av juli i år, båda med östra rabatten skymtande till vänster; ni förstår kanske varför jag tycker färgerna är trista. Sedan svart stockros, Alcea nigra, som blommar i östra just nu, och en blomma på de outtröttliga röda floribundarosorna i rabatten ut mot gatan, förmodligen ‘H. C. Andersen’.