Snustorra trädgårdsanteckningar

Det var härligt höstväder idag – soligt och milt, lite blåsigt. Jag har passat på att få en del trädgårdsarbete gjort, flyttat om en del plantor som stod illa till, och grävt upp och planterat ut mina vita jättebollökar Allium ‘Mount Everest’, som har satt sidolökar – det skrev jag om i våras, vill jag minnas. Nu är de helt nedvissnade sedan ett bra tag tillbaka, och bilderna jag tog av dem igår påminde mig om att det börjar bli dags att ta hand om smålökarna. Sagt och gjort; grepen i jorden, upp kom två stycken stora lökar, samt fem små, fina sidolökar. Fyra av dem har jag planterat ut i rabatten, de två originallökarna satte jag tillbaka på samma plats med varsin näve benmjöl, och den femte sidolöken tänker jag nog ge bort. De torra fröställningarna rök, tyvärr, men det kan inte hjälpas.

Jag måste återigen upprepa hur nöjd jag är med just Allium ‘Mount Everest’ – de är verkligen ett otroligt lyckat tillskott till rabatten, skulpturala och vackra, fina att se på hela säsongen; till skillnad från många andra släktningar (Allium aflatunense, t ex) håller sig bladen relativt gröna och fina långt in på säsongen, genom hela blomningen, och fröställningarna är också de prydligare och står sig bättre än många andra Allium. De har återkommit och blommat snällt även ett andra år, lika stora och fina som första året, och dessutom förökat sig i vår ganska feta och leriga jord. Det är inte illa pinkat för en stäppväxt som nog egentligen ska ha det ganska torrt och varmt, så ‘Mount Everest’ är av mina absolut bästa rabattväxter – pålitlig, problemfri, tjusig länge, syns långa vägar och gör mycket för helhetsintrycket.

Jag hittade lite gamla bilder av Souvenir de la Malmaisons blad, tagna den 23e juni år när den såg riktigt risig ut, som kan tjäna som jämförelse med dagens bilder. Stor skillnad, eller hur? Man ser fortfarande lite spår av kloros på dagens bild i att bladens ådror fortfarande är mörkare än resten av bladen, men färgen på de nyare bladen är nu mycket nära den färg Souvenir de la Malmaisons nya blad brukar ha – de är ganska ljust gröna i normala fall, och mörknar sedan med åldern till en djupare grön nyans.

Alltså; om rosblad ser ut såhär, prova att gödsla, lägg bananskal kring plantan och/eller lite järnskrot i jorden! Både kvävebrist, järnbrist och kaliumbrist kan ge kloros, och även om kväve- och kaliumbrist verkar vara vanligare är det svårt att vara säker på vilket det är man har. Kvävebrist kan uteslutas om man har god jord och tillför gödsel någorlunda regelbundet; kaliumbrist verkar vara vanligare än järnbrist, men det är svårt att veta vilket det är fråga om när man har uteslutit kvävebrist. Jag kunde konstatera att kaliumtillskott i form av bananskal och små, små mängder lövträaska (rikt på kalium, men starkt alkaliskt; bör endast användas i små mängder med stor försiktighet) inte fungerade, alltså försökte jag med järn, och det gick ju desto bättre. Förklaringen är, såvitt jag begriper, antingen att vissa växter kan få svårt att tillgodogöra sig järnet i jorden när ph-värdet är högt, ungefär mellan ph 7 och 8.5 om jag inte minns fel; eller så är järnhalten i jorden helt enkelt rätt låg.

Mer om kloros här och här.

För övrigt har en av våra Flammentanz ett par knoppar. Inte helt oväntat, jag såg flera blommande Flammentanz nere i koloniområdet förra veckan, och en av grannarnas blommar också om. På papperet är Flammentanz en engångsblommande klätterros, men i praktiken händer det tydligen att den ger en andra blomning dåliga år, när mycket av huvudfloret blivit förstört av regn eller dylikt. Jag ska försöka knipsa bort överblommat så fort som möjligt på dem nästa år, och se om det går att sätta i system även bättre år… tydligen kan den remontera litegrann i alla fall. Roligt.