Buff Beauty! – och lite septemberbilder

Jag ska fortsätta med alla gamla bilder i någorlunda kronologisk ordning, men jag vill gärna visa ett par nytagna bilder av min Buff Beauty, som blommar riktigt mycket just nu – det är kul, ynklig och nyplanterad som den är.

Dessutom har vi äntligen en egen, bra kamera. A utnyttjade ett riktigt bra erbjudande på den utgående Nikon D40 hos Elgiganten, där han dessutom hade en rejäl summa pengar i presentkort liggande sedan förra julen. Så det har helt plötsligt blivit nästan oförskämt lätt att få till hyggliga bilder, med skärpan ungefär där man vill ha den. Tidigare har jag slitit med dels min egen 700-kronors digitalkamera – minns inte märke eller modell för ögonblicket, men ni kan säkert gissa hur lätt det är att få till hyggliga närbilder med den; och mammas Olympus, som ändå är riktigt bra för att vara en kompakt digitalkamera, tycker jag. Det lär väl bli ännu bättre allteftersom jag lär mig den nya kameran också. Härligt!

Jag kan redan avlägga preliminär rapport om det där experimentet jag håller på med, att stoppa ner järnskrot i jorden för att bota Souvenir de la Malmaison’s kloros: det verkar faktiskt fungera. Den är synbart grönare efter en dryg månad, särskilt de nyare bladen, och ser friskare ut överlag. Det är väl värt att ta med i beräkningen att det har regnat en hel del senaste veckorna, efter en längre tids torka tidigare under sensommaren, och det gör givetvis sitt till för allting ska se piggare ut. Men de bleka, gulgröna bladen har den haft hela sommaren, oavsett väderlek, och det är inte den sorts gulnande blad som uppstår vid torka. Jag tror alltså att det är järnbrist den har, och det verkar faktiskt som att den kan ta upp små mängder järn direkt ur jorden när järnet oxiderar – där har regnet också hjälpt till, såklart. Mycket bra att veta! Lite spikar nedstuckna i jorden kring plantan är ju lika enkelt som bananknepet mot kaliumbrist.

Inga knoppar, dock. Hepp! Nästa år, kanske… Men jag börjar, som sagt, bli smulan trött på den nu. Det kan för det mesta botas enkelt genom att ta en titt på bilderna av förra årets blommor, men jag funderar en del över hur många år man egentligen kan, bör och vill ge krånglande växter – när är det dags att ge upp och inse att de kanske bara inte trivs i den jord, det klimat och det läge man har att erbjuda? Eller att de kanske inte är så bra rabattväxter, oavsett hur vackra de är när de väl blommar?

En annan växt som jag gett upp nästan helt är höstanemoner, Anemone hupehensis, Anemone japonica och Anemone tomentosa. Det finns gott om enorma, praktfullt blommande höstanemoner här i området, för att inte tala om nere i Skarpnäcks Koloniområde, där de verkar vara snudd på ogräs här och var, men jag har aldrig lyckats få dem att etablera sig i mina rabatter.

De är notoriskt svåretablerade, och ska vara lite tveksamt vinterhärdiga här – klarar stark kyla när de är väletablerade, men tar lång tid på sig att komma till den punkten. Jag var oerhört svag för dem för några år sedan och har köpt säkert fyra-fem plantor över flera år, dels ett par namnsorter – den rent vita ‘Honorine Jobert’, och den rosavita ‘Königin Charlotte’, liksom en onamnad A. hupehensis och, till slut, ett par plantor av A. tomentosa, silvrig höstanemon, som ska vara både härdigare, mer livskraftig och dessutom blomma lite tidigare än hupehensis- och japonicasorterna. En eller ett par har försvunnit helt, några av dem lever än, men för en tynande tillvaro och de flesta av dem har jag aldrig sett i blom, bara en och annan knopp som inte hunnit slå ut innan första frosten, så jag har i stort sett resignerat och bestämt mig för att ge upp det där med höstanemoner, hur fina de än är. Det finns gott om andra tjusiga växter som trivs desto bättre hos oss.

Så det är alltså med viss förvåning jag kan visa upp den här bilden – det där är Anemone x hybrida ‘Honorine Jobert’, den första jag köpte, för gott och väl fyra år sedan; och det här är den första blomman den klämt ur sig. Kors i taket! Jag ska låta de andra vara, så får vi se om det händer något med dem också de närmsta åren – de gör inget väsen av sig, så jag kan lika gärna låta dem sitta där de sitter och bespara mig besväret att gräva upp dem och slänga dem på komposten.

Bilderna föreställer, uppifrån och ned, Rosa moschata ‘Buff Beauty’, fullt utslagen och lite fläckig av regnet; ‘Buff Beauty’ igen, halvutslagen knopp – den skiftar färg rätt mycket, som synes. Anemone x hybrida ‘Honorine Jobert’, vit trolldruva Actaea pachypoda – trevlig liten perenn skogsväxt, nära släkt med silverax och blodax, vilket syns på bladen och de vita blomklasarna, som kommer på försommaren, och känns på doften. Det är bären som är huvudattraktionen, dock – det finns även arter med röda och svarta bär, och den svarta trolldruvan, Actaea spicata, växer vilt i svenska skogar. Vill gärna ha en sådan någon gång, jag tycker mycket om den här rätt oansenliga lilla växten. Vidare fläderbär, Sambucus nigra, slingerstormhatt, Aconitum hemsleyanum ‘Red Wine’, vildkaprifol, Lonicera periclymenum ‘Serotina’ (?), som fortfarande blommar på ganska bra – det stora huvudfloret var i början av augusti i år, men blomtiden är mycket lång; och den vissna fröställningen av Allium ‘Mount Everest’.

Det är lustigt hur färgskalan i rabatten förändras på hösten. Även om jag väljer växter i i stort sett samma färgskala som för resten av året blir intrycket svalare på hösten än resten av säsongen; det är mer svart och vitt, de rosa och röda nyanserna är kallare och även de gula tonerna känns annorlunda, lite urvattnade och dämpade. Jag hoppas på mer gult nästa höst, i form av skäggirisen ‘Blessed Again’ och min nyinförskaffade vaxklocka, Kirengeshoma palmata – antagligen är det överdrivet optimistiskt, med all sannolikhet blir det först hösten efter den, om alls; men hoppas kan man ju.

Snart kommer de blekt violetta tidlösorna, dessutom, och förstärker det kyliga intrycket. Kanske är det mest ljuset..